Sagan om Belgarion (hela serien)

22 januari 2003

Författare: Eddings, David

Serie: Fristående

Kvintologin börjar – de har en tendens till att göra det. Och den gör det med en av de sega, ointressanta prologer som Eddings är så förtjust i.
Information om gudarna och världens skapande (som med fördel kunde ha vävts in i berättelsen senare eller slopats totalt utan att det hade varit någon större förlust) skall på några få sidor tvingas på läsaren så att han/hon skall ha en bra grunduppfattning om världen i fråga innan själva berättande börjar. Att detta sedan skall upprepas i varje bok i serien gör inte saken bättre. Lyckligtvis är det över ganska snart…
… men historien tar ingen ordentlig fart för det. En scenförskjutning sker och plötsligt befinner vi oss hos den unge Garion. Han växer upp hos sin faster Pol på en bondgård i det fredliga Sendarien. Där får man under den första delen av bok ett (Stenens väktare) följa hans uppväxt från det att han är en liten pojk tills han kommer upp i de yngre tonåren. Vi presenteras för några personer som kommer följa med genom hela serien (och därefter), och berättelsen om Garions barndom flyter stilla på. Så, plötsligt en dag, ger sig Garion, Pol och smeden Durnik i sällskap med den kringstrykande sagoberättare som av Pol kallas Gammelvarg av ifrån gården, ut på vägarna, tvingade av stora händelser som Garion egentligen inte har någon aning om men snart tvingas in i förståelsen av, vare sig han vill det eller ej.
Just kringresandet präglar serien. Är man inte påväg till ett ställe så är det till ett annat. Väldigt lite tid spenderas utan att man har något färdmål som befinner sig en halv värld bort. Vilket naturligtvis är positivt om man tycker om det.
Sagan om Belgarion är lättläst. Mycket lättläst. Extremt lättläst till och med. Det går snabbt, sidorna bara flyger iväg, och man behöver som läsare knappast stanna upp och tänka efter. Den kan vara lite smårolig av och till, och ha vissa intressanta karaktärer. Det här är Eddings när han är som bäst. Men det är långt ifrån enbart positivt. Dialogerna är förutsägbara och upprepande, och grundidén fungerar på det villkoret att man vill ha fantasy så som fantasy för det mesta är. Det är inte direkt nyskapande, nämligen. Den saknar i princip allt vad gråzoner heter, är man ond så är man Ond, är man god så är man God. Är man ond så skall man dö och är man god så skall man slakta. Utkommenderade murgoiska soldater har inte mycket att säga till om när det gäller var de skall befinna sig och var de skall kriga – och om de snubblar över våra hjältar, så har de inte något val om hurvida de skall leva eller inte heller, för att säga att hjältarna är överlägsna dessa soldater som trots allt bara tränat krigskonst hela sina liv är en underdrift.
Men jag tycker ändå om den här serien. Det må ha varit ett antal år sedan jag läste den för första gången, men Sagan om Belgarion håller än. Därför får Sagan om Belgarion en måhända aningens sentimental men ändå stark trea.

Slutligen, föräldrar rekommenderas att hålla Sagan om Belgarion undan från små barn under sju år. De skulle kunna skada sig på de vassa kanter som uppstår i kontrasten mellan “gott” och “ont”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *