Sagan om Mallorea (hela serien)

31 maj 2003

Författare: Eddings, David

Serie: Fristående

http://www.rinkworks.com/bookaminute/sff.shtml , en sida som komprimerar böcker och serier till en eller ett par meningar, har en väldigt träffande beskrivning angående Sagan om Mallorea; “See the Belgariad” (översättning: se Sagan om Belgarion) och ingenting mer. Jag fann det oerhört underhållande, men vissa skillnader finns faktiskt. Till exempel är Sagan om Mallorea ännu sämre än den föregående serien.
Det börjar, och det gör det segt. Den tid som Eddings här tar på sig för att värma upp innan det känns som om någonting av vikt egentligen händer är ungefär vad många kortare, fristående romaner har på sig för att komma halvvägs in i handlingen. En handling som inte direkt är särskilt ny. Någon har stulit någonting. Wow! Det här vi inte sett förut! Våra kära vänner från Sagan om Belgarion samlar ihop ett gäng för att följa efter. Wow! Det har vi inte sett förut! En profetia bestämmer vilka som får följa med och vilka som inte får det. Wow! Det har vi inte sett förut! Våra vänner reser en massa. Wow! Det har vi inte sett förut!
Faktum är att de till ganska stor del gör exakt samma sak och av och till stöter på exakt samma folk som i föregående serie. Eddings har till och med en oerhört dålig ursäkt för det inbakad i berättelsen – så länge som profetiorna (vars närvaro för övrigt blir rent löjlig i den här serien) är inblandade i sitt krig och inte kan röra sig framåt, kan inte historien det. Allt måste upprepas gång på gång. Wow! Han får tillfälle att i princip återanvända sin gamla mall! Att det bara är nu som saker måste upprepas så oerhört tydligt och att dessa strider mellan profetiorna pågått i tusentals år på andra sätt, är någonting som totalt ignoreras.
Gamla rivaler blir nära allierade, och nya fiender får komma i deras ställe. Det känns ofta oerhört tråkigt, eftersom Eddings inte ens här skapar några gråzoner. Det är inte så att de byter sida lite smått där i mitten – kanterna mellan gott och ont är fortfarande lika skarpa, men svart blir plötsligt vitt bara sådär. Istället får man skapa några nya fiender, vilket dock inte direkt tillför någon ny handling som man hade kunnat hoppas på. De nya fienderna ikläder sig bara de gamla kläderna och kör på i samma hjulspår. Det finns också en person i (det “goda”, vad annars?) sällskapet som kan läsa andras tankar. Jag vet inte vad ni anser om den saken, men personligen anser jag det vara en oerhört billig lösning som bara förstör.
Även bortsett från allt annat så känns det väldigt dåligt att vi får en ny sista strid bara för att Eddings skall kunna använda samma värld, samma personer och samma historia en gång till. Dessutom har serien ett av de sämsta slut som någonsin skådats, även om jag nog inte skall avslöja mer om det, för de som även efter att ha läst den här recensionen envisas med att läsa serien.
På det hela är det här en ny Sagan om Belgarion, bara i mycket sämre förpackning. Har man läst de tidigare böckerna är det inte värt att läsa Sagan om Mallorea eftersom det inte direkt finns någonting man egentligen inte har läst om förut, och har man inte läst Sagan om Belgarion så föreslår jag att man läser den istället.

Trots denna sågning tänker jag inte ge Eddings en etta, inte för Sagan om Mallorea. Det är som vanligt lättuggat, lättillgängligt och inte mycket mer. Men de fyller sitt syfte som underhållning när man inte alls vill behöva göra någonting mer än byta blad och röra på ögonen för att följa bokstäverna, i alla fall tillräckligt väl för att förtjäna en tvåa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *