Sagan om Paksenarrion (hela trilogin)

1 maj 2006

Författare: Moon, Elizabeth

Serie: Fristående

Elizabeth Moons serie om Paksenarrion är ett av de exempel som svenska fantasyläsare oftast brukar ta upp när man ber dem nämna fantasy med kvinnliga huvudpersoner. Trilogin handlar om bondeflickan som tar värvning som legosoldat för att sedan gå vidare och få än mer imponerande uppdrag. Mycket tid läggs ned på att beskriva olika träningsmoment och hur huvudpersonen och hennes vänner utvecklar stridsfärdigheter av olika slag.

Det är också en serie som både lever kvar i fantasyläsarnas medvetande och är svår att få tag på: tillsammans med någon enstaka bok av Brooks och ett par titlar i Katherine Kerrs Deverry (titlar som i de flesta fall sannolikt skall komma i nytryck till hösten) är det böcker som är vanliga att se folk sukta efter, och kunna få betala en bit över nypris bara för att komma över pocketböcker i acceptabelt skick.

Serien är bjuder dessutom på ett av genrens största antiklimax: efter ett ganska starkt parti i slutet av andra boken och början av tredje, där Paksenarrion för ovanlighetens skull inte är sitt vanliga perfekta jag som alltid gör allting mycket bättre än alla i hennes omgivning utan faktiskt fungerar som en riktig människa, och där det som läsare är väldigt svårt att inte ryckas med och känna sympati för henne, tar så de två sista tredjedelarna av den sista boken vid och man fylls av vetskapen om att ingenting kan gå fel. Det spelar ingen roll vad Paksenarrion än råkar ut för; genom skicklighet, tur eller när allt annat faller rent gudomliga ingripanden ordnar sig allt utan några större problem. Alla tvivel och nästan all mänsklighet känns försvunna: det som hade kunnat vara om än inte ett mästerverk så i alla fall en helt okej trilogi drunknar och lämnar ingenting annat än en ganska besviken eftersmak av en författare som inte kunde hantera sin avslutning.

För övrigt bör betyget nedan ignoreras.

1 kommentar

  1. Sanna

    Håller inte alls med ovanstående recensents betyg, då den här trilogin har betytt mer för mig än någon annan bokserie. Jag läste för första gången Sagan om Paksenarrion som ung tonåring (tjej), vilket säkert spelar roll. Paksenarrion som karaktär är allt som en kvinna vanligtvis inte gestaltas som med sin okuvlighet, sin styrka, uthållighet och ganska “manhaftiga” framtoning. Hon är inte romantisk någonstans. Hon utsätts för en *Spoliervarning* våldtäkt men får rättvisa och repar sig, och låter sig dessutom inte påverkas i längden.

    Hennes äventyr var långa och svåra, men hennes karaktär var genuin genom allt. Jag älskade att få leva mig in i stridsbeskrivningarna, och att ibland inte förstå varför hon gör som hon gör. Det var också väldigt betryggande att det fortsatte gå bra för Paks, trots att hon mötte så mycket negativt.

    För en ung kvinna var Paksenarrion en riktig, riktig förebild, särskilt efter egna traumatiska händelser. Jag är henne evigt tacksam, och skulle själv ge trilogin en 5/5. Det spelar säkert roll att jag är kvinna, men jag tror också att Elisabeth Moon skrev böckerna just för oss ladies. =)

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *