Sagan om Rand

15 juni 2006

Författare: Wennerström, Cecilia

Serie: Sagan om Rand del 1

Sagan om Rand är en påminnelse om varför jag egentligen inte borde recensera eller ens i någon större utsträckning läsa ungdomslitteratur. Ständigt irriterar jag mig under läsningen på hur saker skrivs alldeles för rakt ut och hur känslor och tankegångar talas om istället för att gestaltas. Det ligger över texten som ett grovt sandpapper som skrapar mot min läsupplevelse. Det behöver naturligtvis inte betyda att det är fel: åsikten att sådant bör antydas istället för att berättas rakt ut på det sätt som det gör är en personlig preferens, inte nödvändigtvis en objektiv sanning – särskilt inte när recensenten inte i någon större utsträckning tillhör målgruppen.

Cecilia Wennerströms Sagan om Rand består (hittills?) av tre från varandra relativt fristående (även om jag nog rekommenderar att man läser dem i kronologisk ordning) böcker: Landet nära tidens rand, Lyktbärarnas återkomst och Demonen på Ard. Studenten Petra Bravo hamnar i Rand och knyts till landet där; ett land som när böckerna utvecklas inte känns så mycket som en värld man färdas till som en värld man färdas från: allt man möter utgår från Rand. Något påminner känslan om läsningen om förhållandet mellan Roger Zelaznys Amber och omkringliggande världar, även om likheterna egentligen inte är särskilt stora. Huvudpersonsperspektivet växlar också – i Landet nära tidens rand är det ett förstapersonsperspektiv, i de två följande i tredjeperson som också växlar mellan att berätta ur fler synvinklar. På sitt sätt tycker jag att det är ganska synd, för även om det skänker berättelsen visst ytterligare djup, så var antagonisterna aningen mer trovärdiga innan perspektivväxlingen.

Första bokens första mening pekar på en annan sak som irriterar mig: alla versaler. Första gången jag besökte Landet Nära Tidens Rand, hade jag inte någon möjlighet att välja. Har versalerna väl börjat samlas, så kommer de gärna i grupp och i fler led än vad som hade varit nödvändigt. Viskningarnas Skog. Men för all del: om man inte alls störs av sådana detaljer, bortse då från invändningen.

En vuxenbok är mer komplicerad och kräver mer av läsaren < ...> för min del tycker jag det är skönt att fly in i en ungdomsbok ett tag någon gång emellanåt kommenterade författaren tillika förläggaren i en tidigare artikel på Catahya. Och visst är Sagan om Rand enklare – enklare i gestaltningen av tankar, känslor och deras utveckling, enklare i de färre gråzonerna (även om det för all del finns böcker som inte klassas som ungdomslitteratur som har betydligt skarpare gränser mellan svart och vitt). Är det vad man söker kan man säkerligen göra betydligt sämre val än Sagan om Rand, som med sin innovativa värld där magin inte ligger långt borta från datorerna och matematiken och där halvdemonerna gått från sitt arv med hjälp av genetik känns som någonting mer eget än det mesta jag har läst i fantasyväg.

För övrigt bör betyget nedan ignoreras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *