Sandman: The Dream Hunters

13 mars 2006

Författare: Gaiman, Neil & Amano, Yoshitaka

Serie: Fristående

Det finns en författare som lyckas skapa något nytt och originellt i allt han gör och hans namn är Neil Gaiman. Oavsett om boken heter Neverwhere, Stardust, American Gods eller Anansi Boys så kan man lita på att man aldrig tidigare har läst något liknande. Jag slog upp Sandman: The Dream Hunters i hopp om att återigen fångas i Gaimans värld, i hopp om att återigen förundras över hans otroliga fantasirikedom som – hur många böcker man än läst av honom, hur förberedd man än borde vara – aldrig slutar att häpna en.

The Dream Hunters är inte en del av den grafiska (tecknade) serien The Sandman på tio album som tidigare recenserats här på Catahya, nej, detta är inget seriealbum utan snarare en illustrerad roman (om än en kort sådan). Även om den har vissa kopplingar till The Sandman (jag har inte läst den serien i fråga utan går på vad jag har hört) är det ett fristående verk.

Någonting som flera av Gaimans böcker har gemensamt är mytologiska element – det är tydligt att han brinner för det ämnet – och The Dream Hunters är inget undantag. Den är anpassad efter en japansk folksaga, och det är en vacker berättelse om hur mycket två varelser kan offra för varandra och den som intresserar sig för japansk mytologi lär dregla sönder boken innan han/hon läst klart första meningen. Huvudpersonen är en munk som bor i ett ensligt tempel, och inledningsvis slår en grävling och en räv vad om vem som först lyckas locka ut munken därifrån och den som vinner vadet för själv bo i templet. Det dröjer dock inte många sidor förrän räven inser att hon är förälskad i munken, och hon beslutar sig för att skydda honom från krafter som vill honom illa … och därifrån utvecklas handlingen till en spännande och gripande saga som får en att vilja resa sig upp och applådera av hänförelse.

Gaimans språk är fantastiskt stämningsfullt, hans vackra lyriska stil (det kan både vara poetiskt och komiskt på samma gång) gör så att man aldrig tröttnar utan vänder varje sida med precis samma iver. Det är en relativt kort saga som är intensivt och snabbt skriven; Gaiman hakar inte upp sig på detaljer vilket leder till att det inte blir segt eller långdraget.

En trevlig sagostämning genomsyrar hela berättelsen, och jag som var rädd för att handlingen skulle vara något förutsägbar och klyschig (dessvärre är den ju oftast det i sagor, ni kan bara se på Narnia för att inse sanningen i det påståendet) blir glatt överraskad även om jag vet att jag aldrig borde ha tvivlat när det är Gaiman som håller i pennan. Japansk mytologi är intressant och handlingen är långt ifrån förutsägbar och tråkig, enligt mig är den till och med bättre än i Gaimans kritikerrosade saga Stardust. Något som författaren är känd för är att ständigt komma med oväntade och bra slut, och mycket riktigt är slutet i The Dream Hunters vackert och känns alldeles, alldeles rätt.

Den är fylld av illustrationer – på vartenda uppslag finns det minst en – och de är målade av den japanske tecknaren Yoshitaka Amano som är känd för att ha designat flertalet karaktärer till den ofantligt uppmärksammade och omåttligt populära spelserien Final Fantasy. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att skriva att dessa illustrationer är den största anledningen till att boken är så trollbindande för de är effektfulla och oemotståndliga och ger på ett övertygande sätt liv och färg åt Gaimans ord.

Gaimans lyriska berättarstil – som griper tag i en och får en att förlora all tidsuppfattning – kombinerat med Amanos strålande illustrationer – som med en otrolig precision fångar rätt känsla i varje ögonblick, och som gör så att man inte bara läser berättelsen utan samtidigt ser den med en kristallklarhet utspela sig framför ens ögon – skapar ett beroende som inte kan tillfredsställas förrän man läst sista raden på sista sidan och byts ut till en depression för att det är slut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *