Shaman’s Crossing

29 augusti 2005

Författare: Hobb, Robin

Serie: The Soldier Son Trilogy del 1

Att börja läsa en bok av Robin Hobb är som när man var liten och skulle öppna en present på julafton som man redan visste exakt vad det var i (man har nämligen hittat en påse med presenterna gömda i garderoben och man har klämt och känt på dem i en evighet) och man har längtat efter den i flera månader, till och med fört en liten kalender som räknat ner dagarna tills man kan öppna den för man vet hur roligt man kommer att ha med den, och nu menar jag inte att hennes böcker alltid är tråkigt förutsägbara utan alltid förutsägbart bra.

Robin Hobb har aldrig gjort mig besviken och jag anade redan innan jag började läsa Shaman’s Crossing, ja, till och med innan jag först såg omslaget och häpnade över hur snyggt det var, att den här boken inte skulle vara ett undantag.

Att första boken i en av Hobbs serier har en seg början har visat sig i både The Liveship Traders (Handelsmännen och de magiska skeppen) och The Tawny Man (Den gyllene mannen) och jag trodde att detsamma skulle gälla för första boken i The Soldier Son Trilogy. Därför kom den bokens början som en glad överraskning för mig; istället för att huvudpersonen sitter de tvåhundra första sidorna i en enslig stuga och tänker tillbaka på sitt liv kastas man direkt in i en värld och en handling som både är spännande och mystiskt fängslande.

Boken är precis som de flesta av Hobbs trilogier med enda undantaget av The Liveship Traders (Handelsmännen och de magiska skeppen) skriven i ett första persons-perspektiv, men den här gången är det inte Fitz (Sonen) man får följa utan andra sonen till en soldat, med en soldats liv framför sig, vid namn Nevare Burvelle. I en värld där alla människor föds in i sina roller, där en adligs första son är av den gode guden ämnad att bli arvtagare till sin faders titel, där den andra sonen redan innan han tagit sitt första andetag eller ens är påtänkt är ämnad att bli soldat, där den tredje sonen oavsett hans egen vilja (något som det verkar finnas väldigt litet av i den här världen) är ämnad att bli präst och predika om den gode gudens ära och makt i alla sina dagar, och där döttrarna endast är ämnade att skapa allianser genom att bli bortgifta, är det lätt att förundras över detta underliga system som väldigt få ifrågasätter utan verkar acceptera blint.

Nevare är alltså en andra son och ska därmed iväg på en skola där han ska lära sig hur man leder folk i strid. Hans fader var också en soldat men på grund av utomordentliga insatser i ett krig mot slättfolken, ett primitivt folkslag som Gernia besegrat helt och gör sitt bästa för att försöka civilisera, blev han adlad och given ett eget stycke land på den mark där en gång de besegrade slättfolken vistades. Men innan Nevare blir ivägskickad till skolan är han med om en mycket underlig upplevelse. Med orden ”vissa saker kan man bara lära sig av en fiende” ger hans pappa honom för några dagar till en av slättfolket vid namn Dewara. Nevares tid med Dewara blir kort och lärorik men framförallt skrämmande.

Gernia är ett land som genom sin seger mot slättfolken utvidgat sina gränser otroligt och nu har de kommit ända fram till en bergskedja där de magiska och mystiska Specks lever. I likhet med hur rödskeppspiraterna spred smidanden omkring sig sprider Specks dödliga sjukdomar till Gernias soldater och de vägrar att låta sig underkuvas. Men värst av allt: Specks är magiker och träddyrkare i en värld där allt håller på att utvecklas, där skogar huggs ned för att bygga hus och där allt mycket väl snart skulle kunna likna vår egen värld. Men Dewara visar Nevare under en kort stund en annan värld och trots att Nevare flera gånger försöker förklara upplevelsen som en dröm vet han innerst inne att den inträffade och kanske skulle komma att förändra hela hans liv.

En stor del av den här boken utspelar sig på en skola där rivaliteten mellan nya adelsmäns söner, sådana vars fäder blivit adelsmän efter att ha utmärkt sig i strid, och gamla adelsmäns söner hela tiden är påtaglig. Det är en plats av orättvisa och inte alls den idylliska skola som Nevare tänkt sig.

Nevare är olik Fitz (Sonen) på flera sätt. När Fitz hela tiden ville bestämma över sitt eget liv och följde bara motvilligt andras order, verkar Nevare som de flesta andra acceptera sin roll i samhället och göra allt för att bli omtyckt av sin fader genom att följa varje order blint och leva som han blivit lärd att leva, om han så måste tjalla på sina vänner för att göra det. Han nickar och ler när han får reda på att hans föräldrar har bestämt vem han ska gifta sig med och ser på fördelarna när Fitz skulle ha skrikit över orättvisan. I allmänhet är han en ganska tråkig person och saknar det mesta av det som gjorde Fitz spännande.

Efter de första mycket bra hundra sidorna blir boken ett tag sämre. Den är aldrig dålig, nej, intresset finns hela tiden där, och man läser varje kapitel med samma entusiasm, men när Nevare väl anländer till den skola där han ska spendera en stor del av denna bok får jag en känsla av Harry Potter och att tjata ut ett koncept för mycket är aldrig bra, mycket med tanke på att J.K. Rowling tjatar ut just detta koncept tillräckligt själv utan att behöva någon hjälp från andra. Men där Harry Potter-böckerna saknar ett bra språk och intressanta karaktärer, har Shaman’s Crossing ett fantastiskt språk som fångar och griper tag i en från början och Hobb beskriver känslor på ett sådant sätt att man verkligen lever sig in i Nevares situation och gråter eller skrattar tillsammans med honom (vad annat kan man förvänta sig av en författare som Hobb?), och trovärdiga karaktärer som man bryr sig om. Tvivlet jag tidigare kände försvinner lika snabbt som tiden när man läser denna bok, och jag skulle vilja skriva att jag är skamsen över att ha jämfört Hobb med Rowling om jag kunde finna energin till att vara det.

Dock lider återigen en Hobb-bok av onödiga upprepningar. Framförallt i början av boken upprepas historier flera gånger, samma tankar tänks om och om igen, och ett kapitel innehåller en flera sidors lång historielektion som, trots att den var intressant, kunde ha delats upp bättre. Men dessa upprepningar är inte exceptionella för just Shaman’s Crossing. De flesta av Hobbs böcker lider tyvärr av dem.

Bortsett från Nevare som jag fortfarande finner något tråkig är karaktärerna i boken väldigt bra. Ingen är kanske lika intressant, mystisk och spännande som The Fool (Narren) från två av hennes tidigare trilogier, men de känns verkliga och inte som omänskliga dockor satta i en bok bara för att uppfylla ett syfte och inte för att leva. Nevares hetlevrade, barnsliga och vilda kusin Epiny som vill bryta sig fri från den roll som den gode guden gett henne, som tror på det övernaturliga och på att kunna tala med de döda (hon tror sig faktiskt själv vara ett slags medium som kan få kontakt med de döda och låta dessa tala genom henne, och en gång i boken tvingar hon Nevare att vara med om en sådan här Seance som hon kallar dem, och Nevare som naturligtvis tycker att det bara är barnsligheter, han som tror på den gode guden, får sig en stor överraskning), och hans vän Spink som är väldigt dålig på matte är bara två av många intressanta karaktärer i den här boken.

Den som tror att boken bara för att serien heter The Soldier Son innehåller mängder av blodiga och detaljerade stridscener kommer att bli djupt besviken när han väl börjar läsa. Shaman’s Crossing är inte speciellt actionfylld vilket enligt mig inte försämrar den på något sätt, det finns tillräckligt med svärdsviftande i denna genre så att det räcker och blir över.

Handlingen är faktiskt väldigt bra och originell. Spänningen byggs upp på ett imponerande sätt tills den når klimax i slutet och allt kommer upp till ytan. Trots det är den något händelselös på sina ställen, och vissa inslag påminner lite om skräckfilmen Exorcisten, men det är, i likhet med bristen på strider, absolut inget negativt. Den blir egentligen först riktigt spännande när man närmar sig slutet (så är det i många av Hobbs böcker), ett slut som tillfredsställer en och som även är något avslutande trots att man kan förstå att det kommer fler delar. Egentligen föredrar jag när en del i en serie inte slutar avslutande, även om varje bok ska ha ett bra slut, och när man kan se en serie när den är färdigskriven som en enda lång bok, men det avslutande slutet försämrar verkligen inte den här boken och jag kan inte tänka mig ett annat som skulle ha varit bättre. Den har inte heller ett utdraget slut i stil med det i Fool’s Fate (Narrens öde) som i övrigt är en fantastisk bok.

Det här är inte den bästa av Hobbs böcker, (även om det är en av dem som har bäst och intressantast handling) men den är ändå väldigt bra och en klart värdig början på en serie som jag absolut ser fram emot nästa del av. Hobb fortsätter att imponera och förhoppningsvis kommer hon att fortsätta med det en lång tid framöver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *