Silverkniven

28 januari 2010

Författare: Åkerblom, Gull

Serie: Fristående

Edit har aldrig varit lyckligare än på Råkekullas ridläger, som hon äntligen har fått åka till trots att hennes mamma sade ifrån. Men Lilian är galen och sade ifrån sig allt ansvar gällande sin dotter flera år sedan och Edits morföräldrar bestämmer sig för att låta henne åka.
Ridlägret är beläget i Råkekullaborgen, en spöklik och enslig plats, och hålls av syskonen Max och Rebecka Vinter. De rider bara på nätterna och tillbringar kvällarna i borgens bibliotek där de läser om dess historia och anor. Förutom Edit finns fyra andra tjejer på lägret och utöver det gemensamma hästintresset så är de allihop ensamma och utstötta.
Men även om den mystiska stämningen kring borgen och syskonparet är spännande och tilldragande först, så mister den en hel del av sin charm när Edit upptäcker att det är betydligt mindre charad än hon först trott. Och det är bland Råkekullaborgens skuggor som hon äntligen kan avslöja på de hemligheter som Lilian har dolt för henne i hela hennes liv.

Den mest uppenbara bristen med Silverkniven är de alldeles för utpräglade klyschorna. Vi har den utstötta flickan, den läskiga, svartfågelomgärdade borgen, de vackra och förtrollande vampyrerna och så klart den eviga kampen mellan gott och ont.
Dock så är det först i slutet som det avslöjas exakt ur skarp gränsen mellan det goda och det onda är – och den är faktiskt även då aningen diffus på sina ställen – även om man kan ana det igenom större delen av berättelsen.

Det finns i alla fall något i Silverkniven som får mig att vilja läsa vidare, att läsa ett hundratal sidor utan att lägga ned boken. Den är otroligt lättläst, och det bidrar ju förstås, men samtidigt så vill jag verkligen upptäcka vad som händer på nästa sida hela tiden.
Det är en bra historia, trots klyschorna, och Åkerbloms språk är ganska trevligt – något jag inte riktigt lagt märke till i någon annan bok jag läst av henne – trots att utropstecknen används lite för frikostigt utanför dialogerna. Det kanske inte stör någon annan än mig, men jag ogillar text med alltför många och onödiga utropstecken.

Silverkniven är vare sig särpräglad eller fantastisk, men den var behaglig att läsa och tillräckligt spännande för att kännas medryckande. Och ett par vampyrer som driver ett ridläger är ju en ganska kul idé.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *