Sista avfarten till Älvalandet

19 augusti 2005

Författare: Williams, Tad

Serie: Blommornas krig del 1

Jag brukar inte direkt anklaga Wahlströms för att ha Sveriges mest spännande fantasyutgivning. Den består huvudsakligen av relativt säkra kort; stora namn som skriver fantasy så som läsarna är vana att få den serverad – Eddings, Feist, Gemmell, Goodkind, Weis & Hickman och så vidare – utan att direkt prestera någonting nytt och spännande. Till de klart bättre namnen i stallet hör i alla fall Tad Williams, vars Minne, Sorg & Törne var om inte nyskapande så i alla fall huvudsakligen välskriven. Sista avfarten till Älvalandet – första halvan av den svenska översättningen av vad som på engelska är en roman, War of the Flowers – känns tvärtom betydligt fräschare än mycket annat bland den posttolkienistiska fantasyn men saknar många av de andra kvaliteter som fanns i Williams förra stora fantasyserie. Den är (trots Bellis ständiga närvaro) aldrig lika skrämmande, inte heller har den samma sidvändardrivkraft som funnits i både Minne, Sorg & Törne och Otherland där man så absolut ville få svar på frågor som vem, hur och varför. Visst kan man, om man byter ut magi mot teknik, hitta en del i samma stil i till exempel Eoin Colfers böcker, men Sista avfarten till Älvalandet har fördelen att vara skriven av en betydligt bättre författare.

I berättelsens centrum står Theo Vilmos, en halvmisslyckad musiker i trettioårsåldern som plötsligt förflyttas till Älvalandet, som han inte alls tycker om, och inte kan ta sig tillbaka på egen hand. Även om beskrivningen av Älvalandet är fantasirik och underhållande så är boken på sitt sätt ändå starkare i de tidiga stycken där Theos liv porträtteras innan magin gör sitt intrång. Beskrivningarna av bokens obehagligheter eller älvornas grace är inte så fruktansvärt imponerande; ofta försöks det för mycket med vad som känns som vid det här laget ganska slitna adjektiv. Men trots dessa invändningar är Williams en duktig författare och Sista avfarten till Älvalandet en relativt lovande första halva.

Utan att ha läst originalet för att kunna jämföra tycker jag att översättningen fungerar väl. Ylva Spångbergs text känns till stora delar som någonting som lika gärna hade kunnat vara skrivet på svenska, även om det finns undantag – “brownie” hade gärna kunnat översättas, och jag tvivlar starkt på att någon som inte är särskilt bekant med det engelska språket förstår varför de dödligas land (den “vanliga” världen) hänvisas till som “Mortalia”. Blomnamnen – för det är trots allt Blommornas krig – är dock överförda så gott det är möjligt utan att fullständigt förstöra textens stämning (engelskans Hellebore låter i det här fallet – även om det bär mig emot att erkänna det – som ett betydligt mer passande namn på ett av de största hoten i boken, till skillnad från svenskans Julros, och lösningen har blivit latinets Helleborus, för att ta ett exempel). Jag är övertygad om att en stor majoritet av de svenska läsarna kommer närmare verket som det var menat att läsas med hjälp av översättningen än med originalspråket.

Det finns bättre exempel på fantasy i modern miljö, men få tillgängliga på svenska. Så i brist på Charles de Lint och China Miéville, i väntan på Neil Gaiman, då är Sista avfarten till Älvalandet en fungerande lösning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *