Skymningsfursten

23 januari 2006

Författare: Leandoer, Kristoffer

Serie: Fristående

I Sanntuna börjar människor försvinna. En del av dem hittas döda i skogen, brännskadade. Prästen Sabina börjar forska i saken och upptäcker att samma sak hände 300 år tidigare. Då stoppades försvinnandena av den dåvarande prästen som fann ett sätt att bekämpa det väsen som låg bakom. Sabina bestämmer sig för att ta upp kampen på samma sätt. Huvudpersonen Naima, som jobbar på äldreboendet som flera personer har försvunnit ifrån, dras motvilligt in i striden.

Liksom Kristoffer Leandoers tidigare fantasyromaner är Skymningsfursten ganska kort. Han är bra på att berätta en historia med få ord. Tyvärr blir orden för få här. När över halva boken har passerat så presenteras fortfarande nya karaktärer. Sedan tar den plötsligt slut. Jag känner mig lurad. Spänningen byggs upp ordentligt, men “actionbiten” av handlingen är alldeles för kort. Inledningen är förrädiskt lång i förhållande till hur lite plats resten får. Och det är väldigt, väldigt synd, för karaktärerna är intressanta och handlingen är mörk och spännande. Skymningsfursten är aldrig tråkig att läsa.

Leandoer tecknar personporträtt efter personporträtt, så skickligt att jag blir ganska förbannad när det visar sig att flera av dessa personer bara presenteras för att sedan ryckas bort ur berättelsen igen, eller eventuellt dyka upp lite kort någon gång senare. Hallå, jag ville ju lära känna de där människorna! Kom tillbaka! Det hade antagligen varit bättre att kapa bort några personer och istället koncentrera sig på huvudpersonerna och intrigen. Eller ännu hellre, eftersom karaktärerna är så bra att det vore tråkigt att ta bort dem, göra boken längre och ge även de bortryckta karaktärerna mer plats i handlingen. Det här är en fantasybok där den realistiska vardagen skildras mycket bättre och mer ingående än de fantastiska delarna, vilket egentligen inte skulle varit ett problem om det inte hade känts som att väldigt mycket av berättelsen hamnade i skymundan.

Språkligt sett är Skymningsfursten skön att läsa, sidorna bara rinner förbi. Jag tycker verkligen om boken, men på grund av handlingens inte helt lyckade proportioner blir det inte mer än en trea. Jag föredrar fortfarande Leandoers skräcknoveller framför hans fantasyromaner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *