Skymningsfursten

24 oktober 2005

Författare: Leandoer, Kristoffer

Serie: Fristående

”Sveriges skräckmästare” basunerar Skymningsfurstens baksida ut, ”en författare som kallats Sveriges svar på Philip Pullman”. Jag är osäker på om jag är beredd att skriva under på någotdera. Inte för att jag inte uppskattar vad Kristoffer Leandoer gör – BLM var, under sin korta tid som vandött litterärt magasin, en av de absolut mest intressanta svenska kulturtidskrifterna och ”Strandridare” tillhör de där novellerna som jag ibland kan dra mig till minnes trots att det var flera år sedan jag läste den – men bra skräcknoveller och Hissvärld till trots känns det kanske inte riktigt som helt befogade ord.

Skymningsfursten är ändå en mycket intressant bok. Den förs fram dels med hjälp av huvudpersonen Naima och dels med hjälp av ett för bokens längd (166 sidor) generöst tilltaget persongalleri som trots att man inte hinner möta personerna på många sidor lyckas med konsten att få dem att kännas som levande människor och mycket djupare än pappret orden som utgör deras personlighet är tryckt på. Mystiken och det mörka som driver boken framåt är lagom främmande och suggestiv och på det hela har Leandoer förankrat kontakten med sin andra, angränsande värld tillräckligt väl i den svenska myllan – eller kanske snarare leran? – för att det som sker skall kännas som naturligt och acceptabelt i sin miljö. Den kraft som skall stå emot kommer från ren viljestyrka och från en smått tvivlande prästs tro.

Det är svårt att läsa Skymningsfursten utan att dra paralleller till John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, som släpptes (och recenserades på Catahya) tidigare i år. Båda böckerna har ett stort persongalleri som spänner över generationsgränser och båda böckerna tar avstamp i en i fantastiken ovanligt välskildrad vardag som kolliderar med det okända och oväntade. Båda böckerna känns dessutom som lovande idéer som författarna borde ha kunnat göra någonting ännu bättre av.

Jag brukar klaga över att böcker är för långa för sitt innehåll och att någon borde ha gått betydligt hårdare fram med en stor, vass kniv. I det här fallet är det tvärtom: lite snopet känns det som om berättelsen inte får chansen att riktigt utvecklas och särskilt slutet är väl avhugget och aprubt. Det är inte det att den slutar för tidigt eller börjar för sent utan snarare det att sträckan mellan bokens första och sista rad hade kunnat få lite mer innehåll. Själva det faktum att jag vill ha mer är naturligtvis ett bra tecken och en rekommendation i sig – för den är bra – men det saknas någonting, kanske en utveckling av de val personerna gör och varför de gör dem. Skymningsfursten är grunden till en riktigt bra bok, en grund som jag i sig uppskattade att läsa och verkligen tyckte om. Det är väldigt synd att den inte fick utvecklas till mer än så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *