Slottet i Sydmark & Den skinande mannen

25 juni 2007

Författare: Williams, Tad

Serie: Skuggmark del 1

Jag tyckte inte särskilt mycket om Tad Williams serie Minne, Sorg och Törne när jag läste den för många år sedan. Den var, i mitt tycke, inte särskilt nyskapande, karaktärerna kändes aldrig riktigt rörande och den var ofta ganska långtråkig.
Sedan läste jag Blommornas krig, och den var ju faktiskt ganska rolig och gullig.
När Slottet vid Sydmark, första delen av Williams nya serie Skuggmark kom ut, köpte jag den utan att ha några jättehöga förväntningar. Jag blev positivt överraskad och väntade otåligt på nästa del, Den skinande mannen, som kom för några månader sen. (På engelska är de två delarna en bok, Shadowmarch, men Wahlströms har som så ofta valt att dela upp den.)

De två böckerna är skrivna med mycket vackert språk, karaktärerna är riktigt gripande och trovärdiga. Man kan verkligen förstå sig på och känna igen sig i dem. Min favoritkaraktär är nog Ferras Vansen, kaptenen för den kungliga livvakten. Han kommer från en enkel bondfamilj, har lyckats bra i livet och kommit upp sig ordentligt, men ändå är han inte lycklig. Han är ensam och har inga riktiga vänner, eftersom alla har antingen mycket högre eller mycket lägre rang än han själv. Dessutom är han olyckligt kär i prinsessan Briony, vilket hon är totalt omedveten om. De ställen i boken där han funderar över sitt liv, är väldigt rörande. Det är känslosamt utan att vara för sentimentalt och överdrivet.
Briony själv är också en mycket trovärdig och bra karaktär. Hon är en allvarlig och viljestark kvinna i en mansdominerad värld, men också temperamentsfull och otålig.

Världen Williams har skapat den här gången känns realistisk. Den har tyngd och det känns att den har en lång historia. De har en egen religion med många gudar, och tack vare små kommentarer som är naturligt inskjutna i berättelsen känns det som om det finns en rik mytologi bakom.
Slottet i Sydmark känns också så där härligt uråldrigt och fyllt med hemligheter…
Det kan nog tyckas av vissa att det är en ganska dyster historia. Brionys far är tillfångatagen i ett främmande land, sedan dör hennes äldre bror så att hon tillsammans med sin tvillingbror Barrick lämnas att regera över sitt land. Barrick själv har en lytt hand och en mörk hemlighet som han inte berättar för någon. Och så den stackars Ferras Vansen med sin olyckliga kärlek.
Men för folk som är trötta på böcker där allt går jättelätt och inget sorgligt händer, kan det här vara ett bra val.

Om man ska peka ut några negativa saker, så är det väl att handlingen känns ganska splittrad. Det är många olika trådar som man inte riktigt vet hur de hänger ihop. Men eftersom det bara är de två första delarna av totalt sex delar, får vi hoppas att Williams knyter ihop handlingarna lite bättre i kommande böcker.
Boken är lite trögstartad, det första man möts av är en sammanfattning av landets historia. Lyckligtvis är den inte så lång och sedan kommer prologen, som man genast rycks med av. Den är skriven i andra person, något som här fungerar mycket bra (”Följ med, drömmare, följ med. Snart ska du få bevittna sådant som bara de sovande och besvärjare kan se”). Resten av boken är skriven i tredje person.
Språket är, som jag tidigare sa, mycket vackert och poetiskt (antagligen är det så mycket bättre än i Minne, Sorg och Törne delvis tack vare att det den här gången var Ylva Spångberg som översatte. Hon är en underbar översättare och har här gjort ett mycket bra jobb). Det är ganska högtidligt utan att bli uppstyltat och fånigt. Det är långa, stämningsfulla meningar som beskriver miljöer och pricksäkra kommentarer om karaktärerna. Men ibland blir det lite för mycket, lite för långt. Man vill nästan säga till författaren, ”Men kom till saken nu någon gång!”. Det finns en del sega partier i de två böckerna, men jag tycker att det kompenseras av alla de bra ställena.
Handlingen är kanske inte heller den här gången så väldigt nyskapande, men det gör inte så mycket. Det här är en serie som man inte läser främst för den rafflande handlingen (för så spännande blir det aldrig), utan för de fantastiska karaktärsskildringarna och det fina språket.

Sammanfattningsvis är det två mycket bra böcker, om än med sina brister, och jag rekommenderar dem varmt. Det verkar inte som att så många här på Catahya har läst dem, så mitt tips till er är att göra det snart! Det här är det bästa som Wahlströms fantasyförlag har gett ut på länge. Betyget blir en stadig fyra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *