Solstice Wood

25 januari 2007

Författare: McKillip, Patricia A.

Serie: Fristående

I motsats till den vanliga frasen så kan man faktiskt döma den här boken efter omslaget. Nästan, i alla fall. Den övergripande stämningen i Solstice Wood har fångats i den bilden. För stämningen är just vad den här bokens starka sida är. En atmosfär tung av mystik hänger över en när man läser sida efter sida. Det är med andra ord ett karakteristiskt verk av McKillip, med allt som hör hennes annorlunda stil till. Den här boken skriker så mycket McKillip att den på vissa plan är väldigt lik Winter Rose. Om böcker kan vara syskon så är de böckerna systrar, som står varandra nära. Jag tror att det är ett så distinkt författarspår här att man inte bör läsa Solstice Woodsåvida man inte läst McKillip tidigare.

Det handlar om en syjunta, som kallas Fibergillet. Ett utvalt litet sällskap i den isolerade landsbygden som helt enkelt sitter och syr. En del äldre och en del yngre, som inte har mycket mer gemensamt än platsen de bor på, bortsett från intresset för att sy då, givetvis. Makalöst spännande ämne, inte sant? Jag tycker att det är smått skrattretande. Men det är bra mycket mer intressant än det låter. Sylvia Lynn har återvänt till sin födelseort efter många års frånvaro. Hennes farfar har dött och hon kan inte fly från stället längre. Med blandade känslor anländer hon till Lynn Hall, det gamla huset som varit i familjens Lynns ägo i århundraden. Hon tänker åka därifrån så fort begravningen är över, men så blir det absolut inte. Lynn Hall gömmer många hemligheter. Den mörka och dunkla skogen lockar. Och Fibergillet gör bra mycket mer än att bara sy.

Det är en märklig historia, som berättas ur flera personers synvinklar. Allt är skrivet i förstaperson, som i det här fallet kanske inte ger så mycket som man kan önska. De enskilda personernas perspektiv användes inte fullt ut. Det är dock ett skrivsätt jag sällan läser, så det blir en frisk fläkt i vilket fall som helst. Om man ska fortsätta på det negativa spåret så är boken, trots att den inte ens når upp till 300 sidor, en smula för lång. Stundtals var det, mest i början, lite lätt att tappa intresset. Det vill säga innan de mystiska sakerna började dyka upp och innan den stämning som omslaget illustrerar kom in. Därefter håller sig intresset på en stadig nivå. Däri ligger också en brist. Det blir aldrig mer intressant. Något fängslande klimax visar sig aldrig och vändningarna i handlingen är, trots en viss oförutsägbarhet, inte så speciella. Det senare kan å andra sidan bero på att jag är så van vid den typen av mystik som finns i Solstice Wood. För många erfarenheter trubbar liksom av känslan, såvida den inte är något alldeles extra och nyskapande, men något sådant är det inte tal om här.

Jag kan nästan citera de avslutande orden från min recension av systerboken Winter Rose. Jag önskade nog mer av Solstice Wood. Vad jag önskade vet jag dock inte riktigt. Men något som borde vara där finns inte, eller något som inte borde vara där finns där. Bra fantasy anser jag det vara i vilket fall som helst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *