Stenens väktare

13 maj 2005

Författare: Eddings, David

Serie: Sagan om Belgarion del 1

I det fredliga landet Sendarien har Garion växt upp på Faldors gård. Så en dag börjar det stryka omkring skumt folk i bygden och Garion börjar allt oftare se den mörke ryttare som han ibland har sett på avstånd. Onkel Varg, en kringstrykande sagoberättare, och tant Pol, gårdens kokerska, drar i all hast iväg med Garion och gårdens smed Durnik. De reser runt ett litet tag och träffar snart på en stor krigare och en liten spion som följer med dem. Mycket antyds, lite förklaras och den stackars grabben är alldeles förvirrad. Efter att ha rest runt på landsbygden ett tag blir sällskapet tillkallade av landets kung, och man reser strax till grannlandet för att hålla rådslag. Det antyds att sällskapet jagar efter någon som har stulit en viktig artefakt och antagligen är på väg för att lämna artefakten till sin onde herre. Onkel Varg och tant Pol visar sig vara legendariska besvärjare och Garion får träffa både kungar och drottningar.

Mycket mer är det inte. För att vara första delen i en serie är den förvånande pratig och händelselös. Man reser runt en hel del (och pratar mycket på vägen), man stannar på värdshus (där folk pratar så att Garion kan tjuvlyssna när de pratar om saker som alla inblandade redan känner till), man stannar till i slott (och pratar så att Garion kan tjuvlyssna när de pratar om saker som alla inblandade redan känner till) och då och då sätter sig hela gänget ner och har en liten pratstund om saker som alla rimligtvis redan borde känna till. När det väl händer någonting är det inte särskilt engagerande, för trots allt prat och allt tjuvlyssnande så vet inte läsaren vad det är som pågår och dessutom är det ett mysterium för läsaren varför skurkarna ständigt misslyckas med sina tämligen tafatta och puckade planer. Nästan ett lika stort mysterium som varför någon i hela världen skulle frukta en så puckad fiende.

Det finns ett antal svåra störningsmoment i boken. Till exempel handlingen: en tjuv har snott maktprylen, och är på väg till det onda landet i öster där den hemske fienden med ett öga håller på att växa sig starkare, samtidigt som hans onda arméer växer i öster och västern måste börja samla sina styrkor till ett stort slag som ska stå emot stormen. Samtidigt färdas Belgandalf och hans sällskap bestående av en representant för varje land på hemliga vägar genom varje land i världen för att försöka leta rätt på tjuven (att gå raka vägen föll ingen in, trots att de visste vart tjuven var på väg). Sällskapet innehåller dock både män och kvinnor, till skillnad från sin mer traditionella motsvarighet! I den här första boken så besöker man Danmark/Tyskland (där alla är bönder) och Norge/Sverige (där alla är skäggiga krigare), på en karta som är en tämligen tafflig avbild av norra Europa. Med den stora skillnaden att Öresund är så smalt att det finns en gigantisk jättevirvel där som man kan åka runt-runt i onykter.

Vidare är språket ganska platt och oengagerande, allt snacket och allt namnbajsande är irriterande som tusan (ingen kan någonsin prata utan att nämna minst 3 nya platser) och när det händer någonting spännande så är det en totalt konstlad situation – hur smart är det t.ex. att sätta en unge ensam i skogen med ett spjut under vildsvinsjakten, när han aldrig har hållit i ett spjut förut eller dödat så mycket som en hare?

Nej, usch och fy! Detta är den nära nog identiska handlingen från Härskarringen i ett av de värsta plagiaten genom fantasyns historia, språket är platt och karaktärerna är antingen olidliga stereotyper eller kopior av någon Härskarrings-karaktär. Och trots alla bra ingredienser som Eddings snott så lyckas han inte göra någonting bra av det – ett sällskap reser mest bara runt och ägnar sig åt ointressant namnbajsande!

Tummen ner. Sämre fantasy får man leta efter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *