Stenens väktare

22 oktober 2004

Författare: Eddings, David

Serie: Sagan om Belgarion del 1

Stenens Väktare är som de flesta vet den första delen i Sagan om Belgarion. Handlingen är också bekant för många – pojken Garion inser att hans tant Pol och låtsasonkel Varg inte alls är de han alltid har trott och dras iväg på ett spännande äventyr där han möter kungar, drottningar, elaka män från öster och lär sig teckenspråk.

Det börjar bra. Eddings är en medryckande berättare med ett lättflytande språk och den lite naiva tonen i de första kapitlen passar barnet Garion bra. Eddings är ingen djupsinnig författare och förutom att Garion grubblar lite grann över ett och annat så håller berättelsen en ytlig ton, men är i gengäld fartfylld och händelserik. Märkligt nog tar det Garion – en vanligtvis uppmärksam och klipsk gosse som är snabb att lägga ihop två och två – fjorton år innan han ens funderar över sitt konstiga födelsemärke eller vad hans föräldrar heter. Och hur han kan missa alla antydningar och ledtrådar om hans ursprung som slängs i ansiktet på honom hela tiden är underligt. Vilken fjortonåring skulle inte ens överväga möjligheten att alla de där antydningarna faktiskt stämmer?

Eddings skriver enkelt och utan någon större finess i sina beskrivningar och val av adjektiv (vilket, måste jag erkänna, möjligen skulle kunna bero på översättningen). Han driver sin berättelse framåt utan krumbukter och det hela fungerar väloljat och smidigt. Dock upplevs vissa scener som skissartade och inte helt genomarbetade. Dessutom är dialogen bitvis ganska styltig, som när personer kallar varandra saker i stil med ”min gode smed” och berättar sådant som de andra rimligtvis måste ha känt till eller lätt kunnat räkna ut. Rena sakfel och obergripligheter förekommer också – som när ett skepp som har segel drivs fram med roddare trots bra vind. En annan märklighet är att man tydligen har ett väldigt exakt sätt att mäta tiden trots att teknologin för att göra något mer avancerat än solur och timglas knappast verkar förekomma. Ändå nämns klockslag och det refereras till minuter.

Över huvud taget verkar Eddings värld måttligt genomarbetad. Plankningen av den europeiska kartan är närmast skrattretande (särskilt Cherek/Norge). De olika folkslagen har dessutom alldeles för skarpa kulturella och utseendemässiga gränser mellan sig för att vara trovärdiga. Eddings har plockat från olika tidsåldrar och kulturer och hamrat ihop bitarna med samma finess som ett litet barn som försöker banka in i den runda klossen i det fyrkantiga hålet. Varje land och folk verkar – trots flitigt interagerande – existera i sitt eget kulturella vacuum på ett sätt som bara blir mer osannolikt av att språket inte verkar utgöra något större problem. Att folkslagens egenskaper dessutom har rasistiska undertoner, vilket särskilt märks i den fientliga inställningen mot angarakerna, gör inte saken bättre.

Nåja. Eddings ambition var väl knappast att få Nobel-priset, utan att skriva lättsmält, fartfylld ungdomslitteratur, och så sett har han ju lyckats. Hade jag själv läst boken för femton år och några hundra böcker sedan hade jag förmodligen också svepts med av Garions äventyr, så jag är snäll idag och ger boken godkänt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *