Styggelsen

30 mars 2009

Författare: Hellberg, Amanda

Serie: Fristående

Det har skrivits en del om att svensk skräcklitteratur har fått ett uppsving de senaste åren, men när man tittar på namnen som då brukar nämnas infinner sig ibland den klassiska frågan: var är brudarna? Här har vi en.

Amanda Hellbergs debutroman Styggelsen utspelar sig på 40-talet och handlar om Singa, en liten flicka som har övernaturliga förmågor och uppträder på marknader tillsammans med sin far. En dag står en sjuksyster i publiken, en sjuksyster som tillsammans med sin bror, en präst, driver något sorts spiritistiskt sällskap där de tjänar pengar på andra människors minnen och sorg och vilja att tro. Hon kidnappar Singa för att utnyttja hennes förmågor och håller henne inlåst i en bur som ett misshandlat djur.

Så långt är jag imponerad. Styggelsen är stark, både i språket som repar världen i kanterna som om den när som helst skulle falla sönder och i skildringen av Singas utsatthet. Det är väldigt obehagligt, både på grund av den groteska behandling sjuksyster Eva plågar Singa med och för att det inte verkar finnas någon väg ut. Styggelsen har jämförts med tv-serien Carnivalé, och det är inte så konstigt. Cirkusmänniskorna som gärna får underhålla en stund, men annars är till för att spottas på. De lågmälda övernaturligheterna. Samma malande undergångkänsla: det är skit och det kommer att förbli skit.

Så långt bra, alltså. Men Styggelsen har en del till. I den är det år 2006 och Maja som sommarjobbar på en vårdcentral drabbas av syner och en tilltygad flickgestalt visar sig för henne fler gånger. Det som brister här är att den andra delen inte känns riktigt meningsfull. Dålig är den inte, men den är rätt osammanhängande och trots att den kommer med en del smarta detaljer som kastar nytt ljus över tidigare händelser så känns den ändå inte viktig. Jag ska inte påstå att jag hade varit nöjd om Styggelsen bara hade bestått av Singa-delen precis som den är, men om något fattades efter den så var det inte hela Maja-historien.

Styggelsen kallas ”skräckroman” på omslaget, men det är inte förrän mot slutet som den blir skräckig på vanligt vis. Innan dess är det obehaget som dominerar och det fungerar mycket bättre. Delen om Singa kändes egen, men delen om Maja är mest en vanlig spökhistoria.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *