Svartblod – Uppdraget

4 juni 2003

Författare: Fröberg, Pierre

Serie: Fristående

Baksidestexten:

”När Bûbgnarr får reda på att de irriterande skäggbollarna håller på att tillverka ett svartblodsmördarvapen blir han rasande. Aldrig kan man få vara ifred för de finurliga dvärgarna, tänker han.
Så beslutar han sig för att skicka iväg en elittrupp på lika många krigare som en orch har fingrar. De ska ta sönder vapnet och ta kål på alla som vet något om hur det tillverkas.
Ugrash och hans kumpaner blir påtvingade uppdraget och en spännande resa tar sin början. På vägen tvingas de slåss mot ulvar, bin och naturens krafter i form av djupa skogar, höga berg och vulkaniskt aktiva områden. De stöter på både vänner och fiender. Så till råga på allt måste de stå ut med Shumfurz snarkanden, Gashivokks äckliga fisar, ologsens idiotiska upptåg och dagalushernas ständiga busande.”

Denna bok gjorde mig lika besviken som överraskad. När jag fick den i min hand, för första gången, och läste baksidestexten trodde jag att detta var en bok, liksom så många andra. Det jag förväntar mig av en bok är att den ska vara genomarbetat, vara skriven med en sådan svenska så att man förstår allting, kanske inte till formuleringen sett, men åtminstone till stavelser och meningsuppbyggnad.
Dessutom hade jag fått höra att allt tal i boken var på svartiska, vilket glädje mig mycket då jag känner mig hemma i detta sköna språk. Nära nog inga av dessa av mina krav uppfylldes.

Den bistra sanningen uppdagades när jag läst ungefär två sidor. Svartiskan i boken är inte svartiska. Kanske 60% av orden är svartiska, resten är författarens egna påhittade ord. Senare när jag surfade in på hans hemsida så står där faktiskt att han aldrig har tänkt sig att skriva på svartiska, utan detta språk, som han för övrigt kallar Svartikhan, är en ny gren av svartiska som han hoppas ska sprida sig alltmer, vilket jag finner föga sannolikt.
Det som dessutom, nästan, chockade mig var språket. Aldrig i en bok har jag funnit så många stavfel och meningsmissbildningar. Till en början räknade jag dem, men när jag kommit upp i över hundra så tappade jag räkningen.

Även om språket är i en klass för sig, och svartiskan inte alls är svartiska så blev jag tagen av boken, då berättarglädjen är något utöver det vanliga. Handlingen är inte alls pjåkig, om möjligt något enkel, men karaktärerna och miljöbeskrivningarna är lika delikat skildrade som i vilken fantasybok som helst. Berättarstilen framför lika mycket spänning som humor. Stundtals är man mitt inne i en blodig strid, stundtals sittande bredvid dem vid morgonbrasan och skrattar åt något av deras skämt. Det enda som bryter bokens flyt och får en att rynka på näsan är missbruket av det svenska språket, vilket är otroligt synd; utan dessa vågbrytare hade betyget på boken blivit avsevärt högre.

http://www.geocities.com/ugrash – Författarens hemsida.

OBS.
Går endast att köpa på Svarta Kattens Handelsbod och Sf-Bokhandeln i Stockholm.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *