Svavelvinter

17 augusti 2004

Författare: Granström, Erik

Serie: Krönikan om den femte konfluxen del 1

Den nyligen utgivna svenska fantasyromanen Svavelvinter är den första delen i trilogin Krönikan om den femte konfluxen, skriven av Erik Granström. Boken är omarbetad till roman från författarens gamla rollspelskampanj med samma namn från åttiotalet.

Svavelvinter utspelar sig i det fiktiva öriket Trakorien, till större delen på den nordliga ön Marjura, vars svavelbestånd spelar stor roll för rikets handel. Beskrivningen av platserna är detaljerad, och man märker att författaren har hela sin fiktiva värld i huvudet, även om han inte överväldigar läsaren med fakta. Hans värld och varelser är också tämligen egna och annorlunda, inga plagiat.

Romanen öppnar med ett antal så kallade förhistorier, vilka genast sätter stämningen. Den första handlar om en riddare som utmanar en drake – vilket kanske inte låter anmärkningsvärt, men som berättas på ett nytt sätt som förlänar historien spänning – den andra handlar om en nekromantiker och så vidare. Förhistorierna är korta introduktioner till karaktärer som läsaren kommer att få veta mer om allteftersom bokens handling fortskrider.

Romanen har ingen huvudperson. Av baksidestexten att döma är löjtnanten Praanz da Kaelve den som står i centrum för handlingen, men faktum är att flera andra karaktärer figurerar i minst lika hög grad.

För att säga något om handlingen så kommer den igång genom att nämnde trakoriske officer i den hemliga polisen skickas till ön Marjura för att undersöka ett misstänkt fall av vapensmuggling; hans överordnade fruktar ett hot mot Trakoriens svavelmonopol. På skeppet Mangelika medföljer även den mystiske och vanställde Arn Dunkelbrink, munken Mogerland och en samling gravplundrare under Robur Rödvads ledning.

Samtidigt sätter en arkeologisk expedition under den stollige akademikern Brior Brådfots ledning ut mot Marjura, och på samma skepp befinner sig en vindhäxa med en skuld att betala, en köpman vid namn Baldyr Brummare och tempelsystern Jarmona av Frand. Alla tycks dras som mot en magnet till ön, och av olika orsaker. Men vad är det egentligen som pågår där? Vilka är det som samlas i Järntornet och av vilken anledning? Vad är det som håller på att vakna under glaciären? Vilken betydelse får den stundande konfluxen? Och vad innebär egentligen ordet Svavelvinter?

Romanens bakgrund kan säkert avskräcka läsare, vilka förståeligt nog fruktar den ökända rollspelsfantasyn, men det är obefogat. Inte någonstans i den här romanen kan man finna någonting som påminner om den stilen.

Inte heller är Svavelvinter enbart ytterligare en av alla dessa fantasyromaner om en bondpojke som måste finna en magisk artefakt för att kunna rädda världen från Mörkets furste. Nej, Svavelvinter är annorlunda, den följer inte den moderna fantasyns huvudfåra.

Författaren vågar gå sin egen väg, och han lyckas. Ett av de mest vågade greppen är det att han söker berätta historien som en krönika, ur ett fågelperspektiv. Berättaren överblickar sin värld och låter oss få bevittna scener som inblandar många olika karaktärer och skeenden. Persongalleriet är digert, och bihandlingarna allt annat än få. Detta är ibland negativt – en som aldrig besökt Trakorien tidigare kan, men behöver inte, få svårigheter med att greppa alla personer och deras mål och följa med i intrigens alla utvecklingar – men det är också ofta positivt, emedan det medverkar till att man vill fortsätta läsa för att få reda på vad som skall hända karaktärerna.

Karaktärerna är också väl gestaltade, trovärdiga och i inget fall onda eller goda. De agerar först och främst i linje med sina egna personliga mål, precis som verkliga människor. Granström lyckas således undvika den rena och oförklarade ondskan – vilket har hänt förr – men han väljer också att inte ha några genomgoda karaktärer. Ingen är idealiserad.

Över till språket. Jag skulle vilja påstå att Erik Granströms språk är helt och hållet hans eget. Fylligt, mustigt, vackert, invecklat, fyllt av träffande liknelser och lätt igenkännligt. Och aldrig har han långt till humorn.

Som tidigare oinvigd i Trakoriens värld kan jag rapportera att det går utmärkt att läsa boken trots att man aldrig spelat kampanjen. Alla svårgripbara bihandlingar och de oräkneliga karaktärerna blir dock ett problem ibland, men jag tycker inte att det är allvarligt.

På minussidan kan jag säga att avslutningen känns litet hastad – som om författaren var väldigt angelägen om att skriva klart boken.

Emellertid blir slutbetyget positivt. Svavelvinter är en mycket god roman, och Erik Granström ett synnerligen välkommet tillskott till den lilla skara författare som fått fantasyromaner på svenska publicerade.

Jag tror inte att alla kommer att älska romanen, eller ens tycka om den, men ni bör nästan läsa den ändå. Svavelvinter är en stor händelse inom den svenska fantasylitteraturen, något ni inte bör låta er själva gå miste om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *