Tersias

9 juli 2007

Författare: Taylor, G.P.

Serie: Fristående

En blind pojke, som kan se in i framtiden. Naturligtvis vill diverse personer använda hans gåva för sina egna själviska och mer eller mindre onda syften. Handlingen utspelas i London, där trollkarlen Magnus Malachi håller den blinde pojken Tersias som slav, och låter honom förutspå folks framtid för en shilling.

Det här hade kunnat bli en mycket bra bok. Handlingen är ganska originell, det är inte någon fantasilös kopiering av Tolkien. Men… G P Taylor låter bland annat aldrig läsaren komma in i karaktärernas huvud. Istället för att berätta vad personerna tänker och känner just nu, låter han det komma fram senare när personen pratar med någon annan. Några exempel:
Tersias blir slagen och hotad av den till synes elake Malachi, som inte visar det minsta tecken på samvetskval utan bara på girighet. Sedan, efter ungefär halva boken, riskerar han plötsligt livet för att försöka rädda Tersias och några unga tjuvar, som har bestulit honom inte en, utan två gånger, och som han för bara några sidor sedan avskydde. Senare berättar han för Jonah, en av tjuvarna, att han ångrar vad han gjort mot Tersias och att den enda ljuspunkten i hans liv är den lilla pojkens sällskap.
Trovärdigt? Nej. Man blir bara förvirrad av Malachis plötsliga övergång från skurk till hjälte. Om han hade visat några tecken från början på att han inte var helt igenom elak hade det varit okej, men nu känns det som om han bara byter sida helt plötsligt utan anledning.
Det finns ett ställe i boken som hade kunnat bli riktigt läskigt och spännande. Tara, en av tjuvarna, blir inspärrad i en cell tillsammans med en annan fånge som varit där mycket länge. Det räcker kanske att säga att den andre har blivit ganska tokig av att ha suttit där så länge, och tja… han är rätt hungrig. Om författaren hade låtit oss få ta del av Taras skräck, istället för att bara torrt berätta precis vad hon gör för att ta sig ur situationen, då hade det kunnat bli riktigt läskigt. Istället blir det bara lite halvt läskigt/halvt humoristiskt, vilket jag är ganska säker på inte var meningen.
Och så Tersias, personen som hela handlingen byggs upp runt. Han är blind – men det hade det varit väldigt lätt att glömma om författaren inte hela tiden påminde en genom att skriva ”den blinde pojken” eller något liknande. Man får aldrig den där känslan av att han inte kan se vad som händer, att det enda han kan använda för att förstå situationen är sin hörsel och känsel. Man får heller aldrig något riktigt medlidande med honom, trots att han blir utnyttjad och slagen, eftersom det inte känns som han har någon riktig personlighet.

Det vimlar av gamla förbannelser, mystiska varelser, magiska föremål och onda, galna karaktärer. Det blir ganska förvirrande och det känns som om man skulle ha strukit några av knäppgökarna, för det blir rätt tröttsamt när minst hälften av karaktärerna har en skruv lös.
Taylor är bra på att beskriva miljöer – men nästan bara hemska, dystra eller smutsiga miljöer. Endast på de sista sidorna dyker det upp lite omgivningar där luften inte är förorenad och omgivningarna smutsiga. Dessutom blir det lite väl mycket miljöbeskrivning ibland. Om författaren istället hade ägnat hälften av tiden han tar för att beskriva miljöer åt att beskriva sina karaktärers känslor och tankar så hade det blivit mycket bättre.

En sak som jag stört mig på i Taylors andra böcker är hans kvinnliga huvudpersoner. De brukar vara riktiga små våp som inte kan klara något själva. Därför blir jag till en början glatt överraskad i Tersias, här har vi minsann en tjej (Tara) som står på sig och modigt ställer upp för sina vänner! Tyvärr förvandlas hon efter lite mer än halva boken till en viljelös fånge som naturligtvis måste räddas av den manliga hjälten. Suck.

Boken blir faktiskt bättre och bättre ju längre man kommer i den, personerna (förutom Tara, kanske) blir bättre beskrivna och mer trovärdiga. Jag skulle nästan vilja sätta en trea på boken, men eftersom jag faktiskt inte så ofta njuter av boken utan istället bara tänker på hur bra den hade kunnat bli, och på grund av de sista sidorna (där det känns som om författaren har verklig beslutsångest om han ska ta död på några av sina karaktärer eller inte) så landar betyget på en tvåa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *