The Black Swan

14 januari 2010

Författare: Lackey, Mercedes

Serie: Fairy Tale del 2

Odile van Rothbart söker ständigt sin fars uppmuntran och tillgivenhet genom att utföra sina egna magiska experiment för att imponera på den äldre magikern. Men den enda uppgift som han verkar tycka henne värdig är att vakta hans flock av förtrollade unga kvinnor som är svanar dygnet runt förutom i månens sken. Dessa har von Rothbart valt ut på grund av de synder de har begått mot män och som bestraffning förtrollar han dem till svanar och håller dem fängslade i sin egen gigantiska trädgård. Här ska de få ångra sina synder tills den dag de dör.
Men Odette, den ädlaste av svan-kvinnorna, lyckas avkräva von Rothbart ett villkor som, om hon lyckas uppfylla det, kommer att befria henne och de övriga svanarna. Men von Rothbart är en slug trollkarl och Odile tvivlar inte på att han döljer mer olycksbådande motiv bakom sitt löfte. Men vad spelar det henne för roll om fadern bedrar svanarna? Hon är ju hans högt aktade dotter och kommer, när han anser henne värdig, att bli hans trofasta högra hand… eller?

The Black Swan är den totalt fristående andra delen i Lackeys serie om sagor, och att inte ha läst den första boken Firebird, som jag då inte har gjort, påverkar inte förståelsen av denna det minsta.

Jag har heller varken läst eller sett originalversionen av den ryska baletten Svansjön, som denna bok återberättar, utan har endast sett den tecknade filmen Svanprinsessan.
Detta utgör dock inte det minsta hinder i läsningen av denna bok, men jag kan självklart inte peka ut några skillnader mellan boken och originalbaletten.

The Black Swan berättas mestadels ur Odile van Rothbarts perspektiv, men även då och då prins Siegfried och hans mor drottning Clothilde. Det är en vacker saga och, som är fallet i många sagor, så tenderar karaktärerna att vara lite platta. Detsamma är de relationer de har, eller under historiens gång utvecklar, till varandra. Det enda undantaget är väl den tillgivenhet som Odile hyser för den far som aldrig visar henne någon kärlek eller värme. Men, som sagt, det är en saga och sagor kan få vara lite schablonartade utan att det förstör berättelsen.

Jag tycker dock att författarinnan tar lite väl långt tid på sig att starta upp berättelsen och introducera läsaren i den värld hon skriver om. Det mesta av handlingen utspelar sig de sista hundra sidorna och de övriga trehundra sidorna innehåller väldigt mycket förflyttning och, ja, introduktion. Medan jag läste tänkte jag inte speciellt mycket på detta – först efteråt började jag undra vad som egentligen hade hänt i början och mitten av boken. Men The Black Swan är en fint skriven berättelse och även om den saknar en hel del handlingsmässigt så lyckas den ta igen det med hjälp av en mystisk sagostämning som svagt påminner mig om det lilla jag läst av Patricia A. McKillip.

Betrakta betyget som 3,5.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *