The Blue Sword

30 september 2010

Författare: McKinley, Robin

Serie: Fristående

Efter att ha läst och älskat Sunshine så blev jag väldigt nyfiken på att utforska resten av Robin McKinleys författarskap. Jag hittade tyvärr inga fler vampyrböcker, utan lite klassisk fantasy istället.
The Blue Sword innehåller en föräldralös flicka som inte riktigt har hittat sin plats i livet, ett magiskt svärd, en ond, inte riktigt mänsklig armé som vill lägga världen (en bit av den i alla fall) under sig, samt en god kung och hans folk vars soldater är ack så underlägsna i antal.

Till skillnad från majoriteten av Istans invånare älskar Harry Crewe öknen, trots att den skiljer sig stort från platsen hon växte upp på. Hon bor hos sir Charles och Lady Amelia i ett litet samhälle precis på gränsen av Damar, Hillfolkets land. Hillfolket är ungefär lika populära som öknen – det ryktas till exempel om att de kan använda sig av magi i strid.
När Hillfolkets kung Corlath anländer i Istan för att varna invånarna om Nordmännen som rustar för krig, varken lyssnar de på honom eller bidrar med den hjälp han ber om. Men när han i ilska ger sig av, ser han Harry och kelar, magin i hans blod, befaller honom att ta med henne. Han vet inte varför, eller vilket syfte hon ska fylla, men han gör som kelar befaller honom och kidnappar henne.

Det låter som någonting man läst hundra gånger innan, men det är det inte riktigt. För det första utspelar sig boken inte – hör och häpna! – under en medeltidsliknande epok, utan snarare under något som liknar vårt 1800-tal.
The Blue Sword är en ganska rättfram och okomplicerad berättelse. Den berättas till största delen ur Harrys synvinkel, men även Corlath får komma till tals ganska ofta, samt en handfull andra. Romanen handlar mest om hur Harry försöker anpassa sig till att plötsligt vara bland Hillfolket, samtidigt som de rustar inför krig mot Nordmännen. Jag tycker dock att hon accepterar sin kidnappning lite för lättvindigt. Hon frågar inte ens varför Corlath förde bort henne, inte förrän långt efteråt.

Harry besitter en väldigt torr humor, så hennes tankar är ofta underhållande att följa. Författarinnan vet hur man skapar intressanta karaktärer och att verkligen använda sig av deras tankar och känslor när hon berättar historien. I början är det dock väldigt mycket tillbakablickar, vilket är lite irriterande. Detta återkommer lite också senare i boken, men när man har vant sig samt kommit in i berättelsen ordentligt så stör det inte längre lika mycket.

Trots att berättelsen utspelar sig precis innan samt under ett krig så är den ganska stillsam. Mycket handlar om hur Harry får lära sig Hillfolkets seder och hur hon tränas i bland annat svärdskamp och ridning. Hon tränas till detta i förhoppningen om att hon kan bli en Damalur-sol, en kvinnlig hjälte och en symbol for hopp. Det är ingen actionpackad bok, men det gör den knappast tråkig – det händer en hel del hela tiden ändå, på andra plan.

The Blue Sword slår knappast Sunshine, men det är ändå en bra och välskriven bok, om en med ett aningen för förutsägbart och lite väl tillrättalagt slut. Boken är också ett ypperligt bevis på att det går att skriva en riktigt bra high fantasyberättelse på enbart dryga 310 sidor.

Betrakta betyget som 3,5.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *