The Dark Elf Trilogy

21 december 2010

Författare: Salvatore, R.A.

Serie: Fristående

Drizzt Do’Urden är en drow. Han föddes under samma natt som huset Do’Urden eliminerade ett rivaliserande hus för att stiga i rang i det brutala samhälle de lever i. Mord, tortyr och brutalitet är något han tidigt får lära sig är en del av kulturen; det är fullt acceptabelt att mörda sig fram i livet, det förväntas att man ska göra det, men bara så länge man inte lämnar några bevis. Genom hela sin uppväxt blir han indoktrinerad i drow-alvernas tankesätt och livsstil, och tränad till att bli en soldat.

Det senare lyckas de väl med; Drizzt är en ypperlig soldat, och svärdsstriderna i böckerna är alltid mycket välskrivna. De är detaljerade, med pareringar och hugg och beskrivningar av hur dessa utförs, men det blir sällan tråkigt att läsa. Det är inte bara en massa rabbel som det kan bli när vissa författare – exempelvis Robert Jordan – försöker att i detalj beskriva en närstrid, utan Salvatore lyckas göra det på ett elegant sätt, med en känsla som gör det spännande att läsa.

Det som gör Drizzt unik är däremot inte hans oerhörda skicklighet med vapen, utan att han förkastar de värderingar alla runtomkring honom delar. Som man är han sedan födseln dömd att vara underställd kvinnorna i det strikt matriarkaliska samhället, och trots all plåga han utsatts för under sin uppväxt finner han sig oförmögen att acceptera sin uppfostran som sanningen om hur livet bör fungera, utan han bildar sig ett eget, betydligt ädlare ideal, som är så gott som den raka motsatsen. Detta är något han ständigt tvingas dölja; att bete sig ödmjukt och godhjärtat och vara omtänksam är en svaghet i samhället han lever i, och att vara svag är lika med att vara död.

Det är riktigt fascinerande hur Salvatore lyckas skildra Drizzts personlighet och hur han utvecklas genom böckerna. Det är en karaktär med ett enormt djup, som det är väldigt lätt att fastna för och sympatisera med. Som läsare får man ofta följa honom i hans resonemang kring drow-samhället som han föraktar, och hur han istället anser att det borde vara. Han ifrågasätter ständigt världen omkring sig och hur andra agerar, något som ibland kan ge läsaren en tänkeställare eller två.

Utöver Drizzt handlar historien även till stor del om hans familj och huset de tillhör och styr, och deras politiska kamp för att bestiga samhällets stege, upp mot toppen med mål att bli det första huset i Menzoberranzan, den underjordiska stad där större delen av trilogin äger rum. Här utspelas politiska intriger där Malice, huset Do’Urdens överhuvud och Drizzts mor, gör allt hon kan för att stärka sin position i samhället. Det ger en bra variation från Drizzts ofta mer personliga problem, och ger även en djupare inblick i hur samhället fungerar. Även här ger författaren mycket spännande skildringar av en värld och en kultur som skiljer sig något oerhört från det mesta man stöter på; en värld där själviskhet och förräderi är normen.

Sammanfattningsvis så är det en mycket läsvärd serie. Karaktärerna är klart den starkaste delen, och då framförallt Drizzt, som man inte kan annat än tycka om. Övriga karaktärer håller ett bra mått, och den värld han beskriver är väldigt intressant att läsa om. Salvatores språk är alldeles “lagom”; inte för enkelt, men inte onödigt avancerat heller. Betyget är en klockren femma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *