The Darkest Part of the Forest

10 september 2015

Författare: Holly Black

År: 2015

Första delen i Holly Blacks Modern Fairytales-trilogi, Tithe, var antagligen den första renodlade urban fantasy-roman jag läste och är fortfarande, så här drygt tio år senare, något av det bästa jag läst i genren och en roman jag minns med nostalgisk värme. Därför blev jag väldigt intresserad när jag hörde att Black nu efter några år och böcker skulle återvända till fefolk-berättelserna med The Darkest Part of the Forest.

Romanen är inte en direkt uppföljare till Modern Fairytales, och även om de utspelar sig i samma värld finns det inte heller någon koppling mellan de både berättelserna. The Darkest Part of the Forest handlar om ett syskonpar, Hazel och Ben, som bor i det lilla samhället Fairfold där Folket är en vanlig bit av vardagen – Hazel och Ben går i samma klass om en bortbyting, alla är noga med att iaktta försiktighetsåtgärder för att undvika att göra sig ovän med Folket, och på en äng i skogen ligger en behornad, sovande prins i en glaskista. Men trots Folkets närvaro, finns tydliga skiljelinjer mellan dem och människorna. Hela sitt liv har Hazel slitits mellan en längtan och fascination inför fefolket och rädsla inför deras makt och magi, mellan att vilja komma dem nära och att hålla sig borta från dem. Men när hon en morgon vaknar med leriga fötter och löv i sängen och glaskistan i skogen är krossad och prinsen försvunnen, har gränsen mellan människornas värld och Fefolkets oåterkalleligt korsats.

Jag kan väl börja med att säga att Black tyvärr inte lyckas skapa samma magi som hon gjorde i Tithe och dess uppföljare, men det gör för den delen inte The Darkest Part of the Forest till en dålig bok. Modern Fairytales-böckerna må vara mer engagerande, främst när det gäller persongalleri, men det är tydligt att Black sedan dess blivit betydligt bättre på sitt hantverk. Handlingen i The Darkest Part of the Forest är ett vindlande av oväntade vändningar och precist tajmade avslöjanden. Hazels relation till Fefolket är betydligt mer komplicerad än vad det verkar vid första anblicken och Black gör ett mycket bra jobb med att lägga ut pusslet som är hennes berättelse och karaktärer en bit i taget. Till en början tyckte jag att Hazel kändes platt och tråkig, men allt eftersom Black spinner vidare på sin historia växer hon som karaktär och blir mer och mer intressant.

Det är mycket skickligt gjort – som läsare dras man in i berättelsen ord för ord på samma vis som Fairfolds invånare obönhörligen dras djupare in i Fefolkets rike och mysterium. Jag gillar skildringen av Fairfold och hur sammansvetsat med ändå åtskilt det normala, vardagliga och det magiska, övernaturliga är. Den framstår på samma gång som en gemytlig och farlig plats och påminner en aning om Charles de Lints Newford. Om jag inte kan få fler Modern Fairytales-berättelser hoppas jag åtminstone på fler som utspelar sig i Fairfold.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *