The Dying Earth

24 april 2006

Författare: Vance, Jack

Serie: Tales of the Dying Earth del 1

The Dying Earth (först publicerad 1950) eller Mazirian the Magician kan närmast beskrivas som en samling noveller som är mer eller mindre sammanlänkande med varandra genom personerna som dyker upp i dem. Boken är den första i Jack Vance Tales of the Dying Earth och utspelar sig i en avlägsen framtid där en svag, röd sol skiner över en trött och närmast avbefolkad jord som behärskas av mäktiga magiker och andra färgstarka personligheter.

Gene Wolfes Book of the New Sun brukar alltid dyka upp så snart man talar om dystopisk framtidsfantasy; personligen skulle jag snarare vilja rekommendera Jack Vances döende jord, men det är också två författare med helt olika stilar: The Dying Earth drar mer åt intelligent, underhållande svärd & svartkonstfantasy där framtiden huvudsakligen kan ses som en ursäkt för utvecklingen och för att kunna ha en vag, dimmig historia som sträcker sig imponerande bakåt i tiden.

The Dying Earth består av sex noveller: “Turjan of Miir”, “Mazirian the Magician”, “T’sais”, “Liane the Wayfarer”, “Ulan Dhor” och “Guyal of Sfere”. “Turjan of Miir” presenterar de båda huvudpersonerna i “Mazirian the Magician” och “T’sais”; Liane i “Liane the Wayfarer” dyker kort upp i “T’sais” och “Ulan Dhor” är löst kopplad till “Turjan of Miir” genom en person med en biroll i båda novellerna. Bara “Guyal of Sfere” står utan koppling till personer som nämns i någon annan berättelse. Novellerna binds samman av världen men kan behandla helt olika ämnen: “Turjan of Miir” är en berättelse om trollkarlen som misslyckas med att bygga en levande, tänkade människa medan T’sais i “T’sais” desperat försöker hitta skönhet i världen när allt hon ser ter sig henne fult och avskyvärt. “Guyal of Sfere” handlar om en man som ställer fler frågor än han kan få svar på och måste färdas långt och länge för att hitta den som skall kunna besvara dem.

Jack Vance tecknar sin döende värld, där ett människoliv — eller tusentals — inte behöver ha något större värde, med en svepande, personlig stil.Liane made a wry mouth. There were objections to the course. Sometimes it seemed as if all living creatures conspired to exasperate him. Only this morning, the spice merchant—what a tumult he had made dying! How carelessly he had spewed blood on Liane’s cock comb sandals! Still, thought Liane, every unpleasantness carried a compensation. While digging the grave he had found the bronze ring.Det är underhållande, det är fascinerande och det är någonting helt annat än större delen av den posttolkienistiska episka fantasyn. Om du är trött på bondpojkar med halm i håret och kungliga förfäder, läs den här boken.

För övrigt bör betyget nedan ignoreras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *