The Fair Folk

24 april 2008

Författare: Kaye, Marvin (red.)

Serie: Fristående

Jag har inte läst särskilt mycket av Kayes rätt stora produktion av novellantologier. Men jag har läst tre av hans temasamlingar. The Vampire Sextette var så äckligt dålig att det tog mig flera månader att läsa den, The Dragon Quintet var desto bättre och nu visade The Fair Folk vart skåpet ska stå. Det är en samling berättelser om älvor, kort och gott. Och med älvor menas de inte särskilt snälla varelserna från folktrons mörka hörn, alltså inga äckliga Tingeling-kopior. Sex berättelser av olika längd (den längsta är drygt 110 sidor och den kortaste landar strax efter 40) står att finna.

UOUS, av Tanith Lee. Lee är en författare som har svävat i utkanterna av mitt läsande väldigt länge och jag är ganska bekant med hennes noveller vid det här laget. Det här är utan tvekan det bästa jag har läst av henne. UOUS har ett klassikt upplägg, med det oönskade barnet som bor hos sin hemska styvmor och hennes hemskare döttrar. Hon vill mer än gärna fly sin tillvaro och när en stilig man dyker upp i skogen för att svara på hennes rop om tre önskningar så tycks vägen ut vara nära. Men det fungerar inte så längre. Älvorna har tröttnat på att ge oss önskningar och tycker att det är på god tid att vi betalar tillbaka. Och så vänds berättelsen upp och ner och blir något utöver det vanliga istället. Lees välskrivna prosa skänker liv till huset i skogen och hennes uppfinningsrikedom fyller sidorna från början till slut. Just slutet är klockrent och oväntat och otypiskt och höjde verkligen mitt gillande flera steg.

Grace Notes, av Megan Lindholm (Robin Hobb). Jag hade ingen aning om att Lindholm var Hobb förrän jag läste introduktionen. Det var en trevlig överraskning, och det känns lite roligt att hon, som annars skriver så utförligt och långt, skulle stå för en av de kortaste berättelserna. Grace Notes handlar om en soffpotatis, en vanlig Svensson till och med, i en vanlig, modern stad. Han har inte särskilt mycket kontakt med omvärlden, förutom morsan och kvinnan som bor intill. Ytterligare en själ dyker upp i hans liv, en osynlig närvaro som städar hans lägenhet, fixar lyxmat och köper ny inredning. Det här är en långsam och jordnära berättelse. Inget litterärt mästerverk kanske, men väldigt mysig och trevlig läsning. Perfekt för en sådan här samling, för variationens skull om inte annat.

The Gypsies in the Wood, av Kim Newman. Det långa alstret, mer än kortroman än något annat. Problemet är väl dock att den aldrig utnyttjar sin längd. Det är någon slags detektivhistoria i ett 1800-talets England, som börjar med att två barn mystisk försvunnit i en liten skog på landsbygden. En representant för ett sällskap som pysslar med det övernaturliga skickas dit för att reda upp det hela. Hans kunnande är på sin plats, för det ena barnet kommer tillbaka med en trettioårings kropp, men fortfarande med ett barns sinne. Det är en intressant idé och ett intressant upplägg som följer. På det stora hela så gillar jag det, men det faller lite på längden, som sagt.

The Kelpie, av Patricia A. McKillip. Så, till The Fair Folks sanna pärla. Det är väl ingen hemlighet att jag är en hängiven McKillip-läsare. Faktum är att det här alstret var den huvudsakliga anledningen till att jag köpte boken från första början. Vilket är en mycket bra anledning såklart, men det visade sig att mycket gott följde med den. The Kelpie, om än helt fristående, är en slags kompanjon till The Gorgon in the Cupboard (som hittas i To Weave a Web of Magic). De utspelar sig båda i ett viktorianskt England och i en krets av konstnärer och andra excentriker. Det är, kort och gott, en kärlekshistoria mellan två konstnärer (tillskillnad från The Gorgon in the Cupboard, där det var mellan en konstnär och hans modell). Novellen är rak och förvånansvärt enkel. Till största delen funderar man över dess plats i en samling av fantasyberättelser. Men det här är ett subtilt verk och det blir vad man gör det till. Det händer mycket (eller kanske ingenting) bakom kulisserna och det ges bara små, små antydningar. Så små att man börjar se dem först när slutet är kommet. Men av den anledningen blev det mer än bara en mysig kärlekshistoria. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska tolka The Kelpie, eller vad den djupare meningen skulle kunna vara, om någon sådan var tänkt.

An Embarrassment of Elves, av Craig Shaw Gardner. Så, till The Fair Folks rykande hög av avföring. Nu tar jag i lite för mycket, kanske. Det var lite roligt. Men det fanns absolut ingenting av substans utöver de få roliga skämten. Det handlar om en osannolik grupp som blir inbjudna till en fest hos alverna. Inget mer. Faktum är att de mest står stilla hela tiden, och pratar om inbjudningen. Den osannolika gruppen skulle nog kunna bjuda på lite bättre humor i andra sammanhang, men här faller det bara platt. När en alv är döpt till Ding Dong så är något bara… fel.

Except the Queen, av Jane Yolen och Midori Snyder. Två systrar från riket bortom har tvingats i exil av en drottning de inte har mycket till övers för. De är strandade i vår värld, full av hemskt järn, långt ifrån varandra och kommunicerar med brev, som skickas med diverse fåglar. De har ingen aning om varför de har blivit utkastade eller varför deras magi har tagits ifrån dem. Efter ett tag börjar de medla med sin omgivning och snart dyker saker upp som måste vara mer än slumpens förtjänst. Allt är berättat genom deras brevväxling och även om detta är långt ifrån en ny teknik så är den tillräckligt ovanlig i fantasysammanhang för att det ska kännas som en fräsch vind. Jag gillar att man inte får veta mer om vad som händer än det som systrarna berättar i sina tämligen korta brev. Det skänker en stark mystik till novellen och som läsare får man gissa sig till mycket. Och det vore gott om man kunde få fortsätta gissa… Men det roliga förstörs och allt förklaras tillslut, in i minsta detalj. Vilket är den enda besvikelsen med avslutningen till The Fair Folk.

Med det där lilla undantaget så är The Fair Folk en förvånansvärt jämn antologi, med en hög lägstanivå och en hög högstanivå, med inte överdrivet mycket rum däremellan. Det är inte alls förvånande att World Fantasy Award utsåg den som den bästa antologin 2006 (och Lee fick en nominering för sin UOUS). En av de bättre antologierna jag har läst. Jag kan bara avsluta med en varm rekommendation.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *