The Farseer (hela trilogin)

13 juni 2005

Författare: Hobb, Robin

Serie: Fristående

Jag läste Berättelsen om Fjärrskådarna av Robin Hobb för första gången för flera år sedan. Förväntningarna var skyhöga – det här skulle vara riktigt bra, hade jag hört från flera håll. Mitt omdöme var – nja, sådär. Helt OK böcker, bra språk, lite väl sega och lite för sorgliga.

Skam den som ger sig. Den här gången gav jag mig på dem på engelska, och kanske var förväntningarna inte riktigt lika höga den här gången – intrycket blev hur som helst annorlunda.

En kort resumé för den oinvigde: Trilogin om Fjärrskådarna, The Farseer, består av Assassin’s Apprentice, Royal Assassin samt Assassin’s Quest (i den svenska översättningen heter böckerna Mördarens lärling, Vargbroder och Mördarens jakt del 1 och 2). Berättaren är den unge FitzChivalry, oäkta son till en kronprins som abdikerar då det i landet ifråga är en stor skandal med en kunglig bastard. Kungen, alltså Fitz biologiske farfar, tar dock hand om Fitz på sitt sätt, och ser bland annat till att han utbildas till kunglig lönnmördare. Riket Six Duchies står snart inför ett hot – plundrande pirater, av en sort som visar sig vara betydligt mer förödande i sin förstörelse än anat. Hotet växer sig starkare, kungahuset slits av inre intriger, och i mitten finns Fitz, som försöker hitta sin plats i livet och ett sätt att hantera sina magiska förmågor.

Fitz är utan tvekan en av de absolut bäst konstruerade karaktärer jag har stött på. Det allra bästa med honom är att egentligen, i en mer ovarsam författares händer, hade han varit en sådan typisk Hjälte – han är smart, magiskt begåvad, modig, vältalig, uppenbarligen snygg, trogen sin älskade, offrar allt för en god sak och så vidare. Men han pendlar mellan att underskatta och fatalt överskatta sin förmåga, han misslyckas med vad han åtar sig, han rentav klantar sig ordentligt emellanåt, det han försöker göra gott blir fel, ibland vågar han inte och ibland är han dumdristig. Han är kort och gott oerhört mänsklig. Ingen karaktär är för övrigt riktigt enkel i serien. De viktigaste karaktärerna, som Fool, Verity, Burrich, Molly, Kettricken eller Chade, är alla fascinerande och levande. Regal är en första klassens intrigerande skithög, men även han har sina skäl att handla som han gör. Nighteyes, vargen, resonerar och tänker som man skulle kunna föreställa sig att en riktig varg gör – när hans grundläggande flockinstinkter så småningom blandas med en annan sorts resonerande, så finns det en anledning till det. Alla dessa engagerande karaktärer är placerade i en miljö som känns både fantastisk och realistisk på samma gång, full av vardagens detaljer, med väl genomarbetad bakgrund och kultur. Hobb klarar av att berätta så mycket om sin värld så att den blir tydlig för läsaren utan att hemfalla åt långrandiga detaljbeskrivningar eller komplicerade fakta som inte för historien framåt.

Det jag känner igen från min tidigare läsning av böckerna är känslan av frustration. Särskilt stark är den känslan i andra hälften av Assassin’s Apprentice och i Royal Assassin. Så många gånger som jag vill ruska om Fitz och skrika åt honom att få tummen ur, säga vad han tycker och tänker och känner, gå dit, gör så, låt bli det där – och jag längtar innerligt efter att långsamt få strypa ärkeskurken Regal. Men det gör inget. Berättelsen bär mig vidare och frustrationen ersätts av andra känslor – sorg, glädje, medlidande…

Böckerna om Fitz är inga högoktaniga actionböcker. Bitvis är de oerhört spännande, men det är en sorts nagelbitarspänning av högsta psykologiska dignitet. Vad trilogin i första hand handlar om är Fitz – hans utveckling, hans tankar, känslor, rädslor och mål och hans fåfänga längtan efter något annat. Därtill är intrigen i alla tre böckerna intelligent, välkonstruerad och konsekvent genomförd, språket är ypperligt och inget i boken kan sägas vara onödigt. Den långsamhet jag reagerade på första gången jag läste böckerna ser jag idag inte som något negativt – det händer faktiskt saker precis hela tiden, men det är inre saker, små saker, och Hobb lyckas hela tiden hålla dem intressanta. Jag kan dock förstå om en otålig läsare befinner sig i ett stadium av sitt liv när man hellre vill ha något annat. Men Farseer-trilogin är en serie jag anser att man någon gång bör ha läst, och passar den dig inte nu, så spara den till senare. Den tillhör utan tvekan de stora verken inom fantasygenren – ja, inom all skönlitteratur egentligen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *