The First Law (hela serien)

8 maj 2008

Författare: Abercrombie, Joe

Serie: Fristående

Av de nya fantasyförfattare som dykt upp nyligen så är Joe Abercrombie en av dem som fört mest oväsen. Med oväsen menar jag att hans trilogi, The First Law, har blivit uppmärksammad och väldigt populär. Den första boken, The Blade Itself, kom ut 2006. Året efter dök uppföljaren, Before They Are Hanged, upp och nyligen avslutades trilogin med Last Argument of Kings. Det här är en recension av samtliga.

The First Law är en trilogi mer berättad utifrån persongalleriet än något annat. Så en kortare presentation av våra huvudpersoner torde vara på sin plats. Logen Ninefingers, känd och fruktade över alla norra landskapen. Efter att ha förlorat sin grupp av lite mindre fruktade, men lika kända, mördare börjar han vandra planlöst tills magusen Bayaz lärling stöter på honom. Bayaz är den store magikern, även om få tror på sådant längre, med storslagna planer. I en annan del av världen hittar vi ynglingen Jezal, en bortskämd, arrogant men snygg, skitstövel. I Jezals vänkrets finns krigsveteranen West, en man av låg börd som klättrat uppåt på samhällets stege. Här finns också den före detta hjälten Glokta, som efter två år i fiendens fångenskap bara är ett skal av sitt forna jag. Han är den torterade som blivit torterare. I den soliga och varma södern vandrar Ferro, kvinnan med mer hämndlystenhet i sig än de värsta rivalerna. Hon skulle döda halva världen om chansen gavs.

Det här är den ursprungliga startgruppen, om man säger så. Fler introduceras senare, bland annat Wests syster, som blir Jezals kärleksintresse. Hon svarar även för en av de ytterst få kvinnor som får plats i den här berättelsen. Men även ett gäng brutala sällar uppe i norr tar mer plats allteftersom tiden går. Under trilogins gång kommer allas vägar att korsas mer än en gång, men det brukar nästan alltid vara minst tre separata handlingar. Det är ett klassiskt episkt upplägg, med stora krig som ska utkämpas och mäktiga reliker som ska hämtas. The Blade Itself fungerar mer som en introduktion än något annat. Sen kommer Before They Are Hanged och framförallt Last Argument of Kings och försöker vända upp och ner på konventionerna så gott det går. Saker går inte som planerat, folk visar sig inte vara vad de utgav sig för att vara, misstag begås, och så vidare. Abercrombie vänder tillräckligt mycket på läsarens, i det här fallet mina, förväntningar för att det ska bli något intressant utav det. Det är smart och genomtänkt, och i många fall väldigt realistiskt.

Abercrombies idéer är utmärkta, och trilogin är på det stora hela väldigt välskriven, speciellt för att vara en debut. Jag fastnar för de flesta personporträtten och läser ofta vidare för att jag helt enkelt vill veta vad som händer härnäst. Jag gillar att personerna jag känner mest sympati för är de som är tveklöst grymmast. Torteraren Glokta, som ständigt lider av sina skador, och Logen, döden personifierad som försöker bli en bättre man, med varierande resultat. För att inte tala om de ovan nämnda brutala sällarna i norr. Den här lilla gruppen, med sina karismatiska medlemmar, lyckas alltid lyfta mitt intresse. Abercrombie använder en egen personlig ton i texten som berättas ur en huvudpersons vinkel. Det här gillade jag skarpt.

Men. Idéerna är bättre än orden. Jag gillade The First Law och läste de sammanlagda 1500 sidorna med glädje. Men trilogin är inte utan brister i mina ögon och jag tycker inte att jag får ut fullt så mycket som jag borde av denna tegelstenslängd. För det första så fick jag aldrig någonsin någon känsla för ”det stora hela”. Det var var person för sig tills de möttes, sen samma sak när de gick ifrån varandra. Jag brydde mig inte det minsta om världen som Abercrombie bygger upp. Hela trilogin står på persongalleriet, från början till slut. Vilket inte alls är en dålig sak, egentligen, även om jag gärna hade blivit lite engagerat i annat också. Men problemet är att bokens starka sida också har sina brister. En del av dessa män (som de oftast är) håller inte hela vägen. Att ta del av Gloktas inre, humorfyllda, tankar var roligt till att börja med, men när de ständigt mals på utan att leda särskilt djupt så tröttnar jag. Även om jag får en känsla av utveckling från samtliga så snubblar de någonstans på vägen. Kanske inte ett magplask i leran, men ändå tillräckligt för att jag ska bli störd av det. I slutändan så tycker jag bara att Logen och framförallt Bayaz är de mest givande.

Men det är fortfarande en mörk och rekommenderbar trilogi, till den som söker lite vändning i sin episka fantasy. Den når kanske inte ändå fram, men den når långt. The First Law vinner mycket på sin hopplösa stämning, så om man är ute efter ett lyckopillar är det här inte lätt plats att leta på. Sista boken är klart bäst också, så man får sin belöning efter att ha plöjt igenom alla sidor. Joe Abercrombie är nog en författare att räkna med i framtiden.

Gondal har skrivit en recension av första boken, Blade Itself,
http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=564

och den andra boken, Before They Are Hanged.
http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=619

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *