The Forge in the Forest

9 december 2002

Författare: Rohan, Michael Scott

Serie: The Winter of the World del 2

Staden Kerbryhaine har räddats från undergång tack vare Elof – tidigare Alv – och hans vänner Kermorvan, Roc och Ils. Mylio – Mästarsmeden – är död och Elofs svärd med honom, men Elof vet nu att Mylio inte var ledaren bakom anfallet, och över alla Ekwesh. Det är Louhi, en kvinna som Elof bara sett en gång tidigare, den gången han träffade Kara – kvinnan han söker. Om han vill ha Kara så måste han besegra Louhi, och Louhi har Elofs magiska hjälm – den andra av Elofs föremål gjort åt Mylio. Därför tänker han bege sig mot öster, mot det uråldriga Morvan varifrån västerns människors flydde undan Isen, bara för att möta samma öde här – Kermorvan vet att staden Kerbryhaine och hela västern är dödsdömd. Av den anledningen och inte Elofs följer Kermorvan med – han ska leta efter hjälp i det slagna Morvan; ett hopplöst företag anser många. Så Elof, Kermorvan, Roc, Ils och ett dussin frivilliga män beger sig mot öster, där de kommer finna mer än vågat hoppas på.

I första boken kan jag bara säga att jag blev ytterst förvånad. Mylio – Mästersmeden – antogs direkt i början vara “the bad guy” vilken skulle besegras i slutet av serien med en stor strid; så blev det verkligen inte. Mylio blir besegrad redan i första boken och då är det klart att man undrar vem som man nu ska slåss emot.
Andra boken börjar i ett slags tomrum – staden är räddad, svärdet förstört, den onda är död, alla lever lyckliga – där man inte vet någonting av vad som ska hända. Historien kunde tagit vilken vändning som helst.
I serien finns det inga gudar utan de har effektivt ersatts med Krafter (Powers) som var och en har en egen personlighet, sitt eget sätt att styra, och sitt eget sätt att blanda sig i – eller manipulera – människorna. Den mest utmärkande är Raven (Korpen) som av någon anledning bryr sig om Elof och ger honom råd som inte alltid är välkomna (här är antagligen enda stället jag inte håller med Elof, ni förstår när ni läser).
Vissa saker blev jag självklart lite stött på i serien: Kermorvan visade sig vara en sån där “kung-utan-kungarike-typ” som enkelt löser alla problem med svärdet, en typisk Aragorn helt enkelt. Ändå tänker jag inte mycket på det, nästan inget faktiskt, allt känns så naturligt och karaktärerna är så verkliga att det var som en film man tittar på. Berättarstilen är underbar, närmast utsökt, som effektivt håller en fången så att uttryck som “bara en sida till” inte existerar när man läser. Lyckligtvis – eller kanske tvärtom – är kapitlen fasligt långa (tolv stycken på närmare femhundra sidor), men de flesta slutar så – spännande är inte riktigt rätt ord här – tvingande att det inte går att sluta annat efter riktigt, riktigt viktiga saker.
Den här boken höjer sig långt över den första när jag ser tillbaka på det, men tredje boken höjer sig antagligen högre än första och andra tillsammans. Men nu går jag händelserna i förväg. Kort sagt är detta en mycket, mycket bra bok som alla borde läsa, tredje boken är absolut inget man borde gå miste om. En njutning för sinnet. Även denna.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *