The Forgotten Beasts of Eld

27 augusti 2007

Författare: McKillip, Patricia A.

Serie: Fristående

The Forgotten Beasts of Eld gjorde McKillip till vinnaren av World Fantasy Award 1975. Tjugoåtta år senare vann hon igen med Ombria in Shadow (vilket gjorde henne till en av de ytterst få som skrivit Årets bästa bok två gånger). Under läsandets gång började jag, som notorisk McKillip-läsare, jämföra dessa böcker en smula, för, även om det var lätt att känna igen handstilen, så var den avsevärt annorlunda. Jag kan inte säga att den här boken var oslipad på något sätt, men det märktes väldigt tydligt att McKillip tagit sin distinkta stil väldigt långt på de där tjugoåtta åren. Hennes tidigare verk är, om än jämförbara, väldigt olika de senare. Det är dock något som skulle kunna förklaras bättre i en djupare och välarbetad analys, men har man läst McKillips senare verk lär man märka skillnaden själv. Vad skrivsättet beträffar så är The Forgotten Beasts of Eld skriven på en målares duk, medan Ombria in Shadow är skriven på silke.

Sybel är dotter till mäktig trollkarl, vars släkt (bestående av en ensam trollkarl åt gången, typ) har bott vid berget Eld i flera generationer. Här har de kallat till sig ett flertal av världens legendariska, men bortglömda, djur med sin magi. Nu är Sybel ensam med den svarta svanen, den gröna draken, de två stora katterna och det visa vildsvinet. Bortsett från djuren så lever hon nästan helt ensam, med bara en gammal häxa, som lever längre ner på berget, till sällskap lite då och då. Men en dag kommer Coren till hennes dörr och ber Sybel att uppfostra barnet han håller i sin famn. Barnet heter Tamlorn, och är lika mycket barn som verktyg för politiken mellan Drede och Sirle, två svurna fiendesläkter. Sybel tar tveksamt emot barnet och de kommande tolv åren lär hon sig mycket som man inte kan lära sig av ensamhet och ett talande vildsvin. Det är efter de där tolv åren som livet börjar ta fart för Sybel och Tamlorn. För att citera baksidan på boken: ”Her life is peaceful until love – and danger – arrive at her door” .

The Forgotten Beasts of Eld är en berättelse om kärlek, hat, hämnd, sökande och bortglömda djur. Det senare är nog inte ens hälften så konstigt som det låter. De legendariska djuren som följer i Sybels fotspår är en av de aspekter som gör att berättelsen inte bara blir en i mängden med kärlek/hat-temat. De spelar inte alltid en så märkvärdig roll, men deras närvaro skänker en viss stämning. Vildsvinet Cyrin, som kan tala och som känner till alla gåtor utom en, är absolut den bästa birollskaraktären. Det är djuren som representerar Sybels magiska värld, medan människorna representerar Corens värld. Nästan hela boken berättas ur Sybels synvinkel, men det är onekligen de båda som är huvudpersonerna.

Boken blir väldigt fängslande, då karaktärernas handlingar och känslor aldrig riktigt kan tas för givna. Det tar ett tag innan man förstår dem och innan dess så hinner mycket oväntat hända. McKillip väver in händelser som kastar om riktningen på berättelsen ett flertal gånger. Vidare så blir boken klart bättre av att karaktärerna inte alltid är sympatiska. Sybel är skriven som Sybel och inte som en huvudperson man ska tycka om, bara för att det är en huvudperson. Det sker också ett par handlingar man inte riktigt förstår sig på, men allt förklaras i sinom tid och pusselbitarna faller på plats. I slutändan så är The Forgotten Beasts ingen svår bok rent handlingsmässigt. Den är egentligen rätt enkel, men det är karaktärernas komplexitet och djup som lyfter upp den avsevärt. McKillips målande språk är ypperligt för denna typ av berättelse fylld av känslor. Det blir liksom lite annorlunda då, lite mer, om man säger så.

Boken är inte helt utan brister dock. Men det är inte några uppenbara brister som man kan peka på, utan det är, som jag skriver om de flesta McKillip-böcker jag recenserar, en berättelse som är vad den är. Och det är i det här fallet mycket bra. The Forgotten Beasts of Eld var väldigt underhållande och fängslande, fylld med intressanta karaktärer och bra berättande. Det är en frisk fläkt jämfört med annan fantasy med liknande tema och, om inte annat, så är den en del av fantasyhistorien. Det här kan också vara en bra bok att starta med om man inte läst McKillip tidigare, då man får ett rätt bra grepp om hennes berättarstil.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *