The Gathering Storm

10 december 2009

Författare: Jordan, Robert & Sanderson, Brandon

Serie: Wheel of Time del 12

Den första boken i Wheel of Time sedan Robert Jordans död, delvis färdigskriven utav Brandon Sanderson. Utan att säga så mycket mer så är det korta svaret på frågan ”Var boken bra?” följande: Ja, det var den bästa boken i serien på väldigt, väldigt länge.

Knife of Dreams var ett gigantiskt kliv från fruktansvärt sega Crossroads of Twilight som bara stod och trampade på samma ställe – men klivet upp till den här boken är ännu större. Den stora handlingen i serien tar stormkliv framåt, och flera av de enorma garnnystan som bildats reds ut och trådarna knyts åt. Det har inte hänt såhär mycket i serien sedan Winter’s Heart – och jag skulle nog våga påstå att det händer viktigare saker här som driver serien betydligt närmare slutet. Att saker händer, det är den största fördelen med boken.

All aktiv handling resulterar naturligtvis i att den annars ofta förekommande segheten i vissa utav böckerna är spårlöst försvunnen. Visst, den har sina sega delar – jag önskar fortfarande att Perrin bara kan snubbla mellan trådarna i Väven och försvinna för evigt – men den är faktiskt inte segare än många andra ~800-sidorsböcker är. Den är seg ibland, men det gör inget, för den stora majoriteten av boken är fylld med händelser med mer action än de senaste två – kanske tre? – böckerna tillsammans. Om inte mer ändå.

Det finns fortfarande mycket av Jordans ibland för detaljerade beskrivningar kvar, men de är inte lika frekvent förekommande som tidigare. Om detta var ett medvetet val av Jordan i det han skrev innan sin död, eller om det är Sandersons stil som tittar fram vet jag inte. Detaljerna har vilket som hamnat på en bra nivå nu – det är inte så att det blir segt, men charmen i de ingående beskrivningarna av föremål, människor och miljöer finns fortfarande kvar.

Jag såg en annan människa skriva att Sandersons karaktärer verkade mer ”pratglada” än Jordans. Det var inget jag tänkte på som så när jag själv läste, men såhär i efterhand är det något jag håller med om. Småprat, små kommentarer och liknande är kanske lite mer förekommande i den här boken än de tidigare. Det finns faktiskt ett par dialoger som känns väldigt ”icke-Jordan”, som något han inte skulle ha skrivit alls. För min del kändes det inte negativt, utan mer uppfriskande med lite nya inslag i serien där man vant sig ganska mycket med exakt hur allt ska vara.

Trots att boken på det stora hela är mycket bra så har den sina brister. Dessa finns framförallt i att vissa händelser som man väntat länge på i mångt och mycket känns hastigt genomstressade. De ”stora” händelserna i boken är väldigt välskrivna med lagom mycket detaljer och mycket action, men händelser som hade kunnat vara stora drar förbi i ett par svep och så är de över. På sätt och vis kan man förstå att allt inte kan ges lika mycket rampljus, men det är synd, speciellt när det involverar karaktärer man tycker om.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att jag är mycket, mycket nöjd med boken. Den för serien framåt mer än någon bok gjort på länge, och Sanderson lyckas bra med att sätta sin prägel, samtidigt som det finns kvar sådant som var bra med det Jordan skrev. Boken har sina sega delar, men på det stora hela är den fylld med action och vi får se flera delhistorier nå sina klimax, och detta görs på ett fängslande sätt som faktiskt lever upp till förväntningarna man har byggt upp. Jämfört med tidigare böcker i serien skulle den här förtjäna 10/5 i betyg, så mycket bättre är den, men i betygsskalan här, jämfört med alla annan litteratur, får den en klar fyra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *