The Girl in the Flammable Skirt:

6 maj 2010

Författare: Bender, Aimee

Serie: Fristående

The Girl in the Flammable Skirt är en udda liten (180 sidor) samling med sexton noveller. Den lider såklart av novellsamlingens ständigt återkommande problem: de sexton novellerna håller inte jämn kvalité, och gapet mellan det sämsta och det bästa är stort. Ett annat problem som kan uppmärksammas av läsare med en viss inställning till skönlitteratur är att handling ofta saknas, eller är tämligen intetsägande. Det finns inte mycket till karaktärer heller, egentligen. Faktum är att jag minns namnet på en enda — Mimi –, men bara för att hennes namn finns i en titel. Spelar det här någon roll? Nä.

Aimee Bender tycker om att leka. Med läsaren, med språket. Hon gillar att börja sina noveller med en kort och koncis absurd mening, vars innehåll sedan löper som en röd tråd genom resten av novellen. “My lover is experiencing reverse evolution”, eller “When I came home from school for lunch my father was wearing a backpack made of stone”. Vad som framstår som absurt för läsaren är dock aldrig ifrågasatt av personerna som upplever det. Varför bär pappan en väska av sten? Varför ställer han bara inte ner den i ett hörn? För att det är lagen — väskan måste bäras. Lika självklart som att knyta skorna.

Den här märkliga inställningen till världen som presenteras skapar en viss stämning i alla noveller som innehåller orealistiska inslag (vilket är ungefär halva samlingen). Det är intressant, speciellt som kontrast mot mer traditionell fantasy, där de magiska inslagen åtminstone brukar vara logiska inom de ramar som berättelsen ger. Vad som hela tiden saknas i The Girl in the Flammable Skirt är svar på frågorna varför och hur. Om man som läsare inte kan acceptera det här kommer läsning att bli tämligen frustrerande.

The Girl in the Flammable Skirt ska främst läsas av en anledning. Eller, snarare, så hittar jag egentligen bara en anledning till att jag gillade den så mycket: den är kul. Detta är ett resultat av lekfulheten som finns nästan överallt, även när berättelserna egentligen är sorgliga. Och de noveller som inte håller måttet faller enbart på oförmågan att roa. Aimee Bender med papper och penna är som ett barn med en spade och en sandlåda. Båda två bara väntar på att få leka med någon. Det ska väl dock nämnas att Benders lekar inte alltid är oskuldsfulla, med berättelser om flygplanssex eller meningar som den här: “I feel a wave of desire to stick my dick in that deep dark belly button hole.”

Även om många noveller flyter in i varandra och är svåra att skilja på såhär i efterhand så är känslan och stämningen från dem svår att glömma. Några noveller står dock ut ur mängden och skulle i en bättre värld ha väldigt många läsare. Novellsamlingen i sin helhet känns svår att rekommendera, men noveller som The Healer, The Ring och The Rememberer är utmärkta exempel på varför skönlitteratur i allmänhet, och noveller i synnerhet, är så underbart.

Sweetie, I said, this ring is leaking, and I put it out on the counter and the counter turned red and I covered it up with a paper towel and the paper towel turned red and yes, even the tip of my finger was red now; I ran it under the tap but the water did nothing at all but get me wet.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *