The Gormenghast Trilogy

24 juni 2013

Författare: Peak, Mervyn

Serie: Fristående

Säg att du tar slott av Ann Radcliffe, placerar dit Dickens-inspirerade karaktärer (med liknande sorters namn), lägger till Twin Peakes surrealism, med en gnutta av Shakespeares sinne för drama med lite humor så får du något som påminner om Gormenghast. Tolkien finns inte med i bilden.

Det gigantiska slottet Gormenghast är sedan urminnes tider hem åt den besynnerliga släkten Groan – och en plats där tiden tycks ha stått still i årtusenden. Men nu hotas ättens makt av den inställsamme och ondskefulle kökspojken Steerpike. När en ny arvtagare, Titus Groan, föds ser Steerpike sin chans att ta över makten. Han charmerar och duperar den ene efter den andre av slottets invånare. Det är bara den unge, blyge greven Titus som inte faller offer för hans ränker. Familjen har närt en orm vid sin barm och frågan är om inte den kommer att bli deras undergång…

Ingen magi, inga parallella raser, inga komplicerade kartor. Är Gormenghast ens fantasy? Det får man aldrig riktigt reda på och det är vad som gör serien speciell. Karaktärerna och slottet är tillräckligt konsekventa för att man ska börja fundera.

Dem är skruvade, främmande och konstiga men känns ändå väldigt verkliga. Man förstår deras ack så mänskliga motiv. Vare sig det är kärlek, makt eller förkärlek till traditioner och alla når inte slutet på resan med livet i behåll.
Slottet Gormenghast är själv en karaktär. Uråldrig och fast i dess förfallna traditioner och långa, hårda stengångar. Med dess befolkning fångade i monomana tvångsföreställningar och uppfattar inte varandra eller världen annat än ställvis.

Mervyn Peake började skriva av ren berättarglädje i stora anteckningsböcker samtidigt som han gjorde en del skisser av sina karaktärer som man finner genom böckerna. Kapitlen är korta och består av antingen namn eller nummer, vilket är märkligt eftersom böckerna är runt 300 sidor tjocka.

Den första boken Titus Groan är mest för bygga upp karaktärernas relationer och status till bok två. Trots det så händer det en massa spännande saker. Man kan tro att berättelsen handlar om Titus uppväxt men det handlar mer om de politiska intrigerna och karaktärernas relationer till varandra. Titus är bara en bäbis.

Andra boken Gormenghast, utgör tillsammans seriens huvudberättelse. Här är Peake som bäst. Det utvecklas till en slags tragedi för alla inblandade i berättelsen och den är mörkare än någonsin. Först här möter man Titus som karaktär och först gången berättelsen verkar få ett fokus på en huvudkaraktär.

Tredje boken Titus Alone har den lättaste prosan men har tyvärr förlorat författarens charm och alla älskvärda karaktärer. Det är som en helt annan berättelse med annan drivkraft. Peake dog innan han lyckades avsluta serien så hans fru avslutade den åt honom tillsammans med några förläggare. Man missar inget om man skippar den här boken.

Jag är glad att jag läste den här serien. Peakes prosa är målande lång, utdragen och poetisk, vilket leder till att visa partier i böckerna rör sig snabbare än andra. Detta gör att vissa kan ha svårt att tröga sig igenom de hundratals sidorna som berättelsen består av. Men Mervyn Peake har sinne för skräck, humor, äventyr och när det funkar då funkar det. Det finns inget öde eller profetior i Gormenghast. Varje individ är fri att själv skapa sitt öde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *