The Green Man

16 oktober 2007

Författare: Datlow, Ellen & Windling, Terry (red.)

Serie: Fristående

Jag har levt med en skog runt husknuten största delen av mitt liv. Som yngre var det den en perfekt plats för lek och äventyr och som äldre en lika perfekt plats för promenader och lugn (dagens ”yngre” tycks inte finna lika mycket nöje i träden, bergen och mossan). Jag gillar skogen, helt enkelt, och på senare dagar också det som möjligtvis gömmer sig där. Folktron och sagorna som hör skogen till finner jag oerhört intressanta, så det var ju ett givet köp när jag snubblade över titeln: The Green Man: Tales from the Mythic Forest.

Den här antologin lockade mig således med temat och det var först när jag öppnade den alla namnen kom upp till ytan. Gaiman, de Lint och McKillip, vars verk jag har lagt ner mer pengar på än jag vill veta. Cadnum, Lee, Yolen, Vaz, Kiriki Hoffman och Bull, vars noveller och dikter jag stött på tidigare och fattat tycke för. Här fanns ett intressant tema i en antologi där jag fann att hälften av författarna intresserade mig. Därför blev jag en smula besviken i slutändan, eftersom jag lät förväntningarna ta överhanden.

Jag ska ta mig friheten att citera Datlows och Windlings ord från inledningen, eftersom de summerar boken så fint: ”In this book, we’ve asked the writers to journey deep into the Mythic Forest, to bring back tales of those wild lands, and of the creatures who dwell within them. Thus in these pages you’ll find witches, wolves, dryads, deer men, a faery or two, and numerous magical spirits of nature (even a jolly green giant!)” Och så börjar det.

Problemet med The Green Man är att den ständigt håller sig runt medelnivån. Inget är direkt dåligt, och man läser på med god min, men man får behålla samma min nästan hela tiden. Det var bara två noveller som fick mig att höja ögonbrynen, mest för att de var ytterst märkliga. A World Painted by Birds av Vaz blev min pärla i samlingen. Jag kan inte ens börja beskriva den, för den var så udda och underlig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen medan jag läste den. Fåglarna som målar himlen har däremot stannat i min fantasi sedan dess. Remnants, av Koja, var den andra novellen som etsades fast i minnet med sin isolerade huvudperson, som levde i en skog av gamla plastkassar och pantburkar och fan vet vad.

Annars så låg väl de författarna jag tidigare läst ett pinnhåll över de andra, Gaiman (halvtaskig dikt) och Bull (oengagerad novell) borträknade. Värt att nämna är i alla fall Cadnums underhållande version av Daphne-legenden, de Lints berättelse om konstnärer och tidens flyktighet, Lees bidrag om två systrar med en rolig twist och Bells obskyra franska varelser.

Sammanfattningsvis får jag säga att det kunde ha varit så mycket mer. Men det är fortfarande underhållande och roligt att läsa dessa noveller om skogen. The Green Man är ingen antologi som jag skulle gå runt och rekommendera folk att köpa, men jag skulle absolut inte avråda någon från att göra det heller.

Introduction: About the Green Man and Other Forest Lore, av Terri Windling
Going Wodwo (poem), av Neil Gaiman
Grand Central Park, av Delia Sherman
Daphne, av Michael Cadnum
Somewhere Inside My Mind There is a Painting Box, av Charles de Lint
Among the Leaves so Green, av Tanith Lee
Song of the Cailleach Bheur (poem), av Jane Yolen
Hunter’s Moon, av Patricia A. McKillip
Charlie´s Away, av Midori Snyder
A World Painted by Birds, av Katherine Vaz
Grounded, av Nini Kiriki Hoffman
Overlooking, av Carol Emshwiller
Fee, Fie, Foe, et Cetera, av Gregory Maguire
Joshua Tree, av Emma Bull
Ali Anugne O Chash (The Boy Who Was), av Carolyn Dunn
Remnants, av Kathe Koja
The Pagodas of Ciboure, av M. Shayne Bell
Green Men (poem), av Bill Lewis
The Green Word, av Jeffery Ford

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *