The Lies of Locke Lamora

31 december 2007

Författare: Lynch, Scott

Serie: The Gentleman Bastard Sequence del 1

Man kan dra en rad paralleller mellan Naomi Noviks His Majesty’s Dragon, som recenserades här på Catahya för ett litet tag sedan som en del i serien Temeraire, och The Lies of Locke Lamora. Till exempel har båda under 2007 varit nominerade till några av den anglosaxiska fantasyvärldens mest prestigefyllda priser (His Majesty’s Dragon till Hugopriset och The Lies of Locke Lamora till World Fantasy-priset) utan att egentligen förtjäna det. Båda böckerna är helt okej underhållningslitteratur. Dessutom har båda översatts till svenska (Hans majestäts drake och Locke Lamoras lögner) och av någon outgrundlig anledning getts ut av Bonnier Carlsen, som är ett renodlat barn- och ungdomsbokförlag.

The Lies of Locke Lamora är inte en ungdomsbok. Den är en lättillgänglig sidvändare utan större läsmotstånd som säkerligen kan tilltala många ungdomar, men det gör den inte mer till en ungdomsbok än det faktum att Raskolnikovs paranoia kan vara ganska spännande om man som tioåring råkat plocka upp Brott och straff på grund av ett färgglatt omslag gör det sistnämnda verket till en barnbok. The Lies of Locke Lamora är, trots att särskilt dialogen har sina humoristiska inslag, en ganska mörk och brutal historia. Medan Novik, som beskriver ett krig med slag efter slag, visserligen tar livet av folk i mängder men nästan uteslutande om bifigurer man aldrig har lärt känna – vilket i och för sig delvis kan bero på att hon inte är någon mästerlig persontecknare – kan Lynch skära halsen av någon som läsaren faktiskt förväntas bry sig om och känna ett visst känslomässigt engagemang för. Det finns väldigt lite trygghet hos Lynch, och inte mycket sympati att hämta från samhället runtomkring. Framför allt är både The Lies of Locke Lamora och His Majesty’s Dragon skrivna, och ursprungligen utgivna, för en vuxen publik.

En av mina stora invändningar mot The Lies of Locke Lamora är att jag aldrig känner något nämnvärt engagemang för de personer jag uppenbart är menad att göra det för. För att inte alienera läsaren för mycket låter Lynch sina tjuvar endast slå till mot den rika och priviligierade adeln och låter dem visa hänsyn mot sin omgivning i övrigt. Att döma av bokens mottagande fungerar det för det mesta – tyvärr inte för mig. Jag har inte samma problem med skildringen av Lynchs mörka undre värld som Eddings glada tjuvgillen eller Feists begabbare, men den enda person vars motivation jag känner någon verklig förståelse för här är antagonistens. Det kan man förvisso se som en lyckad nyansering från Lynchs sida, men jag tror inte att det samtidigt var tänkt att jag inte skulle tycka om någon alls.

En roman behöver naturligtvis inte ha huvudpersoner man tycker om och känner för. Det går att skriva alldeles utmärkt njutbara böcker utan den biten – men då skall det också vara meningen från första början, så att författaren inte har hängt upp en hel del av den tänkta läsupplevelsen på att läsaren tycker att det är en bra sak om huvudpersonerna lyckas med sina planer.

Naturligtvis finns det också anledningar till att The Lies of Locke Lamora fått ett så positivt mottagande. Det är fungerande, om än ytlig, underhållning med en ofta smårolig dialog. Den är inte alls dåligt skriven, och Lynch är ganska skicklig på att måla upp den stämning han vill skall infinna sig. Jag betvivlar dock att det räcker för att få mig att läsa nästa del i serien.

För övrigt bör betyget nedan ignoreras.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *