The Lies of Locke Lamora

19 mars 2007

Författare: Lynch, Scott

Serie: The Gentleman Bastard Sequence del 1

Av alla böcker inom genren fantasy som publicerades 2006 är The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch en av de, om inte den, mest omtalade, och vad som gör det lite extra spännande är att författaren är en ny röst som vill göra sin oprövade stämma hörd i den ständigt växande och stundom oharmoniska fantasysymfonin. Jag var spänd på att se om The Lies of Locke Lamora verkligen skulle vara så underbar som de flesta var eniga om, eller om Lynchs röst skulle spricka innan han hunnit komma till andra versen.

The Lies of Locke Lamora är första boken i serien The Gentleman Bastard Sequence men den går helt och hållet att läsa fristående. Den handlar i synnerhet om tjuvar. Och det kanske inte låter som en av de mest intresseväckande beskrivningar ni någonsin har läst, men jag kan försäkra er om att dessa tjuvar skiljer sig markant från era förutfattade föreställningar. De är nämligen intelligenta och i allra högsta grad sofistikerade; de är förtjusande människor … till dess att man inser att man förlorat alla sina pengar.

The Lies of Locke Lamora påminner något om China Miévilles Perdido Street Station i att den uteslutande utspelar sig i en gigantisk stad, och i likhet med i just nämnda bok är det den fascinerande och fängslande miljön som är bokens största behållning. Precis som Miévilles New Crobuzon ser man Lynchs Camorr framför sina ögon när man läser, man vandrar på dess otaliga gator, känner dess motstridiga dofter; staden blir en slags mångfacetterad organism som man bara väntar på ska dra ett rosslande andetag och komma till liv. Han är visserligen inte lika skicklig som Miéville är på att måla trollbindande beskrivningar av ogästvänliga kvarter, men han är så pass bra på det att jag tveklöst kan säga att det är hans största fördel. Under den tid man läser The Lies of Locke Lamora byter man sin hemstad mot Camorr, oavsett om man vill det eller ej.

En annan fördel med boken är de fyndiga dialogerna som både känns naturliga och roliga, vilket jag värderar högt, en bok med stela dialoger är nästan lika illa som en bok med genomskinliga karaktärer. När man läser vissa stycken i The Lies of Locke Lamora, i synnerhet under dialogerna, är det vanligt att man kommer på sig själv med att ha ett småleende på läpparna, och det om något borde vara ett träffsäkert bevis på att man uppskattar läsningen.

En av de viktigaste aspekterna med en bok är enligt mig att man hoppar in i karaktärernas hjärnor, när jag läser vill jag ta del av en människas syn på livet; jag vill för några timmar se ”verkligheten” med en annan persons ögon, ta på mig ett par glasögon med en helt annan skärpa än mina egna, och antingen önska att jag ständigt kunde bära dem eller vilja kasta av mig dem i vredesmod (båda reaktionerna talar bra för boken, det man däremot inte vill känna är likgiltighet). I The Lies of Locke Lamora stannar man dock ständigt på behörigt avstånd, en polis sträcker upp sin behandskade hand och säger med hård röst att den här hjärnan är avgränsat område, men om du vill får du betrakta på avstånd. Och det gör man. Man blir en åskådare — som en gud ser man ned på händelseförloppet — och de gånger man faktiskt kommer innanför skinnet på någon karaktär tar man vara på som om de vore de enda dropparna vatten i en ändlös öken.

På sätt och vis känns The Lies of Locke Lamora som en väldigt ytlig läsupplevelse, men jag är övertygad om att Lynch heller aldrig hade något annat syfte med den. Han ville skriva en rolig och underhållande berättelse, en intensiv sträckläsningsroman som inte kräver någonting av läsaren, och det lyckades han med. Handlingen är hemskt spännande och fartfylld, och de många vändningar som inträffar under bokens gång gör så att man efter ett tag börjar fundera på hur stor summa pengar man möjligtvis skulle kunna stämma författaren på om man fick hjärtattack innan boken nått sitt slut.

Det är vanligt att man talar om vissa författare som folk antingen älskar av hela sitt hjärta eller avskyr med ett brinnande hat … och så finns det inget mellanting. Ofattbart hat eller obegränsad kärlek, vilken sida står du på? Så tror jag dock inte att fallet är med The Lies of Locke Lamora, det är en sådan bok som praktiskt taget alla i mer eller mindre utsträckning kan finna underhållande — det är helt enkelt svårt att känna hat för den — men det är samtidigt inte en sådan bok som lämnar ett bestående intryck i ens själ, som får en att bli helt lyrisk av upphetsning, som får en att tänka att det här — det här! — ändå måste vara det bästa man någonsin läst. Jag skulle benämna den som första klassens tillfällig underhållning, något som alla människor kan finna nöje i att läsa i hängmattan en het sommardag eller i bussen under en utdragen och långtråkig resa, ja, den går nog att läsa i alla slags tillstånd förutom möjligtvis i ett sovande eller dött sådant.

Läs The Lies of Locke Lamora om du söker efter en synnerligen avkopplande sträckläsning som garanterat håller dig vaken till långt in på småtimmarna; om du en gång i tiden slukat författare såsom Feist och Eddings med en omättbar aptit men nu börjar få problem med matsmältningen i och med deras ständigt återkommande och kryddstarka klyschor; om du söker efter en rolig berättelse med en smart handling och med klipska dialoger som kommer att få dig att skratta, och sist, men inte minst, om du blir förtrollad av underbart målade miljöer som kommer till liv framför dina ögon. Det du däremot inte ska förvänta dig är ett litterärt mästerverk med ett djup som Stilla havet, föreställ dig istället en ohyggligt underhållande vattenpöl som då och då fäller sluga kommentarer och du kommer inte att bli besviken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *