The Lions of Al-Rassan

7 juli 2004

Författare: Kay, Guy Gavriel

Serie: Fristående

I landet som motsvarar Spanien i en fantasyvärld med två månar, tvinnas många människors liv samman när makten skiftar. Den siste Khalifen av Al-Rassan är död, och småkungar styr det som en gång var det storslagna Esperaña. Jehane, en ung kvinna av det hemlösa folkslaget Kindath, dras in mot händelsernas centrum i egenskap av läkare, och möter så Rodrigo Belmonte och Ammar ibn Khairan, två färgstarka, briljanta män som är fiender på grund av härstamning och tro, men tillfälligt på samma sida då de båda skickats i exil från sina respektive länder. Belmonte är en stark krigsledare, en fader och make, och mannen som hela Al-Rassan fruktar. Ammar är en poet, en längtansfylld drömmare och mannen som mördade den siste Khalifen av Al-Rassan. Båda är mästare med svärdet. De fruktar dagen då de kan bli tvungna att slåss mot varandra, och Jehane likaså, då hon kommit att älska dem båda.

Kay dukar upp en detaljrik, spännande, djup och sensuell saga med tydliga paralleller till vår egen världs historia. Huvudpersonerna är mycket kraftfulla personligheter och har båda styrkor och svagheter som gör dem oerhört levande. De är mycket tilldragande och intressanta, särskilt Jehane, en kvinnlig läkare i männens värld. Själv föll jag också redan tidigt för den mångsidige charmören Ammar, som inleder boken med att mörda det sista lejonet, (Khalifen eller regenten), av Al-Rassan.

Den historiska bakgrunden till händelserna är svårare att hänga med i, och här och var finns sidor där det ena namnet efter det andra passerar förbi i någon slags fiktiv historielektion, vilket drar ner intrycket en aning. Historien är dock mästerligt upplagd och trots att det är något för många perspektivpersoner så håller konceptet. Några sekvenser är riktigt minnesvärda, särskilt karnivalen i Ragosa.

Det negativa man kan säga om boken är att den nog skulle ha blivit bättre av att antingen förlängas, eller fokuseras bättre. Historien flyter ibland ut, vissa karaktärer tappas helt enkelt bort och det finns inte riktigt tid till att knyta ihop alla trådar. Vissa av sidohistorierna rinner bara ut i sanden. Slutet är dessutom tyvärr relativt svagt. Efter en riktigt mäktig sekvens, mitt i krig och eld, tar berättaren ett steg tillbaka och tittar på händelser runt om i världen. Där tappar historien det tempo som varit så kraftfullt hela boken, och får epilogen att kännas seg och malande, trots att vissa viktiga avslöjanden görs där. Man vill liksom inte mala sig igenom 20 sidor torrt skriven historielektion för att få reda på hur det slutar.

Kay har också en irriterande tendens till att inte berätta saker som huvudpersonen ser för läsaren. Han skriver ofta någonting i stil med: ”Hon träffade någon och ställde en fråga. Han svarade.” Ibland är det skönt att inte få allting nedtryckt i halsen, men Kay kan vara kryptisk i överkant. Min andra invändning mot hans sätt att skriva är att han ibland hoppar fram i tiden till höjden av en spännande händelse (låt oss säga att person X knuffas ut för ett stup) och avslöjar att huvudpersonen ser att någon blivit knuffad och att personen i fråga alltså är död, men han berättar inte vem det var som dödade vem, trots att han beskriver att huvudpersonen ser det hela hända. Sedan måste läsaren vänta i många sidor för att få reda på vem det egentligen var som dödade vem, medan man får följa 3-4 andra karaktärers förehavanden. Det är ett intressant grepp, att utnyttja skillnaden mellan läsarens och huvudpersonens positioner för att skapa spänning, men tyvärr orsakar det mest irritation och att läsaren får svårigheter med att identifiera sig med huvudpersonen och leva sig in i hennes situation.

Sammanfattningsvis en god och läsvärd historia med minnesvärda karaktärer, en annorlunda fantasymiljö, ett vackert, poetiskt språk, en historia som hade kunnat vara ett mästerverk om inte för några riktigt misslyckade författartekniska grepp och ett svagt, segt slut där den dramatiska höjdpunktenen skyfflas bort till förmån för ovisshet.

Den som har läst Fionavars Vävnad kan få en liten bonus mot slutet, där det finns en referens…

Efter 450 sidor hade jag tänkt ge boken en solklar 4, men tyvärr är det så att ett svagt slut kan sänka till och med den bästa historia. En stark trea, således.

3/5

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *