The Magician of Karakosk

16 augusti 2003

Författare: Beagle, Peter S.

Serie: Fristående

Jag ramlade in på SF-bokhandeln i Göteborg för ett par veckor sedan. Jag hade bara fem minuter på mig, vilket framkallade viss panik – jag vill kunna gå i timmar i en vanlig bokhandel, än längre i en som specialiserar sig på de genrer som intresserar mig mest. Till slut kom jag dock därifrån efter en liten plundring av reahyllan, där jag bland annat fick tag på den här boken, utan att egentligen veta mer än att den var skriven av en författare jag en tid planerat att läsa någonting av.

The Magician of Karakosk visade sig bestå av sex ganska långa noveller som alla (liksom romanen The Inkeeper’s Song) utspelar sig i samma namnlösa värld. Det börjar med The Last Song of Sirit Byar, en berättelse om en bard, den flicka som en dag plötsligt slår följe med honom och deras år tillsammans. Den berättas i efterhand många år senare av flickan – nu en kvinna, naturligtvis – på så sätt att hon dikterar och en skrivare skriver ned vad hon säger. Allt hon säger, vilket gör att man får följa alla hennes kommentarer till honom. Det är lätt att misslyckas med någonting sådant, att få det att kännas falskt och verkligen inte äkta, men inte här. Novellen är verkligen charmig, och mer än så.
Faktum är att alla noveller utom en på något sätt återberättas i efterhand. Personen som sitter i en grupp som berättar sagor, eller snarare historier, för varandra och plötsligt upptäcker att det är hans (hennes?) tur, skådespelaren och ledaren för en teatergrupp som sitter med en kollega på värdshuset, byns sagoberätterska och slutligen mannen som plötsligt finner sig tvungen att förklara för sin son varför han (sonen) faktiskt kommer växa upp och bli lång, som alla andra i släkten.
Tyvärr görs det inte med samma framgång som i den första novellen i någon av de efterföljande. Visst får man känslan av personen som berättar, särskilt i de noveller där de själva har varit med (som i nämnda The Last Song of Sirit Byar och The Tragical Historie of the Jiril’s Players) eller där någon i släkten figurerat (som i Giant Bones), och visst är novellerna verkligen skrivna för att passa den här typen av berättande, men min favorit blir nog ändå den enda novell som berättas i strikt tredje person, i konkurrens endast med den inledande berättelsen.
Men Peter S. Beagle skriver underhållande och på ett sätt som känns eget, han är ingen blek kopia på någonting annat och saknar lyckligtvis i alla fall här många av de klichéer som genren tyvärr är så fylld av.
På det hela är det en väldigt trevlig novellsamling, mer än väl värd sitt pris, om än aningens ojämn. The Tragical Historie of the Jiril’s Players får en upplösning man sannerligen inte hade väntat sig, och Giant Bones har sina poänger. Titelnovellen The Magician of Karakosk är på sitt sätt inte alls dum, men varken titeln eller berättelsen är bra nog för att förtjäna sin framskjutna position. Lal and Soukyan är väldigt bra, men det räcker ändå inte fram till ett riktigt högt betyg.
Att på det här sättet poängsätta novellsamlingar är inte lätt; varje enskild berättelse är sin egen, till skillnad från hela böcker i serier som inte kan läsas fristående. Ett par noveller här hade mycket möjligt kunnat få en femma om de hade stått för sig själva, medan andra drar ned det hela. Jag ger den en stark trea, precis på gränsen mot en fyra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *