The Moon is a Harsh Mistress

1 april 2010

Författare: Heinlein, Robert A.

Serie: Fristående

“Man tycker om därför att, men älskar trots att.” Av alla gamla klyschor är detta en av dem jag har svårast för. Dels för att det är fel i sak, men framför allt för att för att den alltid tycks användas för att antyda att kärlek är ovillkorlig och att det inte finns någon egentlig anledning till att man älskar just den eller det man älskar.

Nåja, ingen rök utan eld, heter det ju också, och ibland kommer även de mest slitna av klyschor till användning. Det finns gott om brister att kritisera Robert A. Heinleins science fiction-klassiker The Moon is a Harsh Mistress för. Till exempel: karaktärer som i de flesta fall inte utvecklas nämnvärt, en i överkant simpel intrig och med några få undantag förutsägbar handling, en framtidsvision som är daterad bortom all räddning, bristande respekt för somliga fysikaliska fakta och matematiska lagar, gapande hål i logiken, vissa tveksamma filosofiska slutsatser, en närmast total avsaknad av spänning, några utslag av sexism, samt brott mot den gyllene principen för engagerande berättande — “berätta inte, visa!” — på en nivå normalt reserverad för svenska kommunalpolitiker. Ändå är det här en bok som jag verkligen älskade nära nog från första sidan.

Samhället på månen är en tidigare straffkoloni, dit brottslingar och subversiva personer deporterats från jorden (en direkt kopia Australien några hundra år tidigare, med andra ord). År 2075 är större delen av befolkningen inte längre straffångar, utan frigivna deporterade och deras barn och barnbarn. Ändå står Luna under hård kontroll från Lunar Authority på jorden och fungerar i praktiken som livegen mjölkko, som sakta bestjäls på sina resurser genom att tvingas skeppa spannmål till den överbefolkade jordens massor, vilka svälter under en inkompetent politisk ledning.

En liten grupp revolutionärer hamnar fortare än de tänkt sig som ledare för en revolt mot förtryckarna från jorden. Historien om revolutionen på månen berättas av Mannie, en datorreparatör och allkonstnär som närmast av en slump hamnar tillsammans med en ung revolutionär och en gammal filosof och politisk tänkare som organiserar ett revolutionärt nätverk med mål att störta Lunar Authority och upprätta det perfekta anarkistisk-kapitalistiska/klassiskt liberala samhället. Till sin hjälp har de månens kraftigaste superdator, som blivit självmedveten och utvecklat en intelligens som äter Turingtestet till frukost.

Gemensamt för alla böcker jag verkligen älskar är att de har personlighet. Och det har The Moon is a Harsh Mistress. Den når inte samma höjder som Heinleins kanske mest kända bok, Stranger in a Strange Land, som är en av de mest udda och intressanta berättelser jag har läst, men i likhet med den lyckas The Moon is a Harsh Mistress mana fram en unik kombination av minnesvärda karaktärer, en bra berättelse och tänkvärda observationer. Båda böckerna har för övrigt varsin karaktär som inte förstår vad humor är. Båda heter Mike, och båda upptäcker att skratt och sinne för humor är något centralt för vad det innebär att vara människa.

Heinlein var en mästerlig berättare, och sannolikt fullständigt medveten om de inneboende paradoxerna i att försöka bygga ett pacifistiskt och fritt samhälle genom terrorism och krig, eller för den delen i att upprätta ett samhälle utan politisk styrning genom en handfull individer som litar på en medveten superdators bedömningar. Heinlein tvingar oss att tänka efter. Det är ett misstag med alla författare, men kanske med Heinlein i synnerhet, att tro att protagonisterna i alla stycken för fram idéer han själv helt ställer upp på. Ändå känns det helt dagsaktuellt och angeläget när professor de la Paz manar till eftertanke i lagstiftningen:

What I fear most are affirmative actions of sober and well-intentioned men granting to government powers to do something that appears to need doing.

Inte heller är det någonsin tråkigt. Även när karaktärerna ägnar sidor åt att diskutera politik är det oupphörligt fängslande. De frågor Heinlein ställer är knivskarpa och engagerande. Han ryggar inte för att föra samhällsfilosofiska resonemang till sin spets, och han använder skickligt interaktionen mellan människorna och superdatorn för att belysa det genuint mänskliga. Heinlein bygger upp ett intressant samhälle på månen, med nya sociala strukturer — flera olika polygama äktenskapsformer som kan sträcka sig över generationer — och med ett eget talspråk, som påminner mycket om engelska med rysk brytning och med insprängda ord från olika språk, huvudsakligen ryska (tyvärr skrivna med en hopplös translitteration som knappast gör livet lättare för läsare som inte talar ryska, och bara tjänar till att förvirra och irritera oss som gör det). Det tar ett tag att komma in i språket, eftersom Mannie återger berättelsen på loonie-engelska, men efter något kapitel flyter det på. I detta samhälle skapar Heinlein karaktärer med stor personlighet som i många fall inte hade kunnat finnas någon annanstans.

Det är ingen tvekan om att The Moon is a Harsh Mistress förtjänar sin plats bland mina favoriter och bland science fiction-litteraturens klassiker i min bokhylla. Kombinationen av tänkvärda idéer och Heinleins fängslande berättelse och minnesvärda karaktärer lyfter den här boken långt över både många andra böcker och över vad boken själv, i ljuset av dess brister, rimligen kunde förväntas vara. Och visst är det fortfarande efter 40 år en kul, om än kanske inte alldeles trovärdig, tanke att en artificiell intelligens kan uppstå som ett emergent fenomen i en tillräckligt avancerad datamaskin.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *