The Name of the Wind

1 maj 2008

Författare: Rothfuss, Patrick

Serie: The Kingkiller Chronicle del 1

Vet inte riktigt hur jag ska börja. Det var otroligt länge sedan jag läste något som jag blev så hänförd av som Patrick Rothfuss The Name of the Wind. Patrick Rothfuss har lite samma upplägg som Robin Hobbs Farseer-böcker där huvudpersonen i första person återberättar sin levnadshistoria. Men i detta fall är ramberättelsen långt mer intressant, samt bättre invävd. Jag tyckte att Robin Hobb gjorde ett otroligt bra jobb med Fitz i Farseer, även om jag när jag tittar tillbaks på serien idag inser att den har en hel del brister. Rothfuss gör om något ett ännu bättre jobb, även om jag i dagsläget kanske inte är objektiv nog att se bristerna.

Både Farseers och The Kingkiller Chronicle är rätt dystra historier, men där Hobb bara gräver ner sig i elände, vilket förvisso bidrar enormt till bokens stämning, så är Rothfuss otroligt vitsig. Så även om det är en mörk historia, så kan man inte låta bli att både småle och skratta högt vid upprepade tillfällen. Du lär dock inte ens märka de konstiga blickarna på tunnelbanan.

En annan kvalité, som jag kanske främst sett hos Steven Brust och Dave Duncan, är att det inte spelar så himla stor roll vad Rothfuss skriver om, det är underhållande i alla fall. Trotts bokens drygt sjuhundra sidor, så flyger den förbi, och tar slut allt för snabbt.

Jag vet själv att jag kan reta mig oerhört på Mary-Sues, och bokens huvudperson Kvothe, är kanske den största av dem alla. Men på något sätt spelar det ingen roll. Kvothe må vara bäst på det mesta, men allting går för det mesta åt helvete i alla fall, om än inte på det sätt man hade kunnat förvänta sig. Detta tar på något sätt udden av det, samtidigt som Rothfuss kan leka fullt ut med en karaktär, som mycket väl skulle kunna ha dödat vilken annan historia som helst.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *