The Prince of Nothing

29 januari 2007

Författare: Bakker, R. Scott

Serie: Fristående

The Prince of Nothing av R. Scott Bakker är möjligtvis det mörkaste jag har läst — ångest och depression ligger som ett hölje över sidorna — och du som föredrar lättsamma berättelser där de goda ständigt segrar, där prinsen kysser prinsessan i slutet och lever lycklig i alla sina dagar, bör under inga som helst omständigheter ens fundera på att läsa Bakker. Om du däremot, som jag, inte har något emot mörka berättelser, ja, då tror jag att The Prince of Nothing passar dig alldeles utmärkt.

Världen är på väg in i ett heligt krig, men magikern Achaiman är skräckslagen på grund av ett ännu större hot, nämligen The Consult — sagor att skrämma barn med och inget annat är den allmänna uppfattningen, men Achaiman, och ett antal andra, drömmer dessa sagor varje natt — och han känner på sig att andra apokalypsen, det vill säga dessa ”sagomonsters” återkomst, närmar sig.

The Prince of Nothing består av tre böcker, The Darkness That Comes Before, The Warrior Prophet och The Thousandfold Thought. Bakker skriver episk fantasy och karaktärsregistret är kanske inte lika stort som det i Eriksons eller Martins böcker — vilket i och för sig inte säger så mycket, man bör trots allt inte använda T-rex som måttstock när man ska mäta en dinosauries storlek — men precis som i all episk fantasy är det tveklöst många namn att hålla reda på.

Ur en språklig synvinkel är Bakker mästerlig. Till skillnad från författare som till exempel Feist hoppar han sannerligen in i sina karaktärers huvuden, man får ta del av personernas filosoferande och inre monologer, det krig som utkämpas i det dolda, i människans hjärta, och ibland — inte ofta men ibland — känner man sig nästan skyldig, som om man gör intrång i något privat. Läser man hans böcker sitter man inte i en soffa och dricker te (även om man kanske egentligen gör det), nej, då är man inne i karaktärernas huvuden, trots att man ibland, i och med alla hemskheter, helst skulle vilja befinna sig någon annanstans.

The Prince of Nothing är fylld av fascinerande karaktärer, och då menar jag inte nödvändigtvis sympatiska, för det finns det, om man bortser från den förvirrade huvudpersonen Achaiman, förvånansvärt få av, nej, med ordet fascinerande menar jag mångbottnade och flerdimensionella. I The Prince of Nothing är flertalet av de karaktärer man får äran att hoppa in i otrevliga, osympatiska och i största allmänhet vansinniga, men även dessa karaktärer har djup, man får en insikt i deras liv, varför de beter sig som de gör, vad det är som har inträffat som har fört in dem på den här vägen, och man kan förstå, och på så sätt, hur galna de än är, känna viss sympati. Man hatar och man älskar, och ofta vet man inte, i likhet med de flesta av karaktärerna i boken, vad man tycker. Innan serien är slut kommer alla att ha lidit lika mycket.

R. Scott Bakker är en filosof i grunden, något som blir väldigt uppenbart i böckerna då filosofiska diskussioner dyker upp regelbundet. Detta ger serien en andra dimension, Bakker är inte bara en författare som vill leverera en spännande berättelse, nej, det här är motsatsen till ”tillfällig underhållning”. Författaren har ett budskap, han vill säga något, och missuppfatta mig inte nu, han kommer inte med några moralkakor; hans syn på mänskligheten är, av serien att döma, inte speciellt positiv: vi är lättmanipulerade och förutsägbara, trots att vi tror att vi kontrollerar våra egna handlingar bestäms de egentligen av ”mörkret som kommer före”.

Det finns en karaktär i böckerna som är enormt mäktig, som, till skillnad från människan, har full kontroll över sig själv, och som därför kan utnyttja andra på samma sätt som vi under en tid ”utnyttjar” kläder för att sedan, när väl kläderna blivit smutsiga/gamla/slitna/omoderna, göra oss av med dem. Den här karaktären kan inte klassas som huvudperson, men han är central för handlingen, och ens inställning till honom är avgörande för huruvida man kommer att uppskatta böckerna eller inte. Han utgör antagligen den största anledningen till att vissa inte tål serien, och själv finner jag honom svår att sympatisera med i och med att han inte kan påverkas av någonting, han är kontroll personifierad, men samtidigt är han intressant och otroligt originell, och i det stora hela har jag inget emot hans närvaro i serien. En sak är säker: utan honom hade The Prince of Nothing inte existerat.

Handlingen kunde ha utvecklats mer under de tre relativt långa böckerna än vad den gör, det är en av seriens få nackdelar, men det finns mycket som trots det bidrar till att ens engagemang ständigt hålls uppe, inte minst Bakkers underbara språk och fantastiska karaktärsporträtt. En annan nackdel med serien är möjligtvis att den, i motsats till exempelvis Eriksons episka serie Malazan Book of the Fallen, inte erbjuder så mycket variation; stämningen är praktiskt taget konstant mörk, och det är ytterst sällan något inträffar som livar upp den dystra atmosfären. Detta är naturligtvis ett medvetet drag från författarens sida och om man, som jag, uppskattar mörka berättelser kan man sätta den kritiken inom parantes. Om ni inte gör det förstår jag inte varför ni läser den här recensionen över huvud taget; gå ut och ha snöbollskrig istället och låt oss andra läsa Bakker och lyssna på Kent och sedan begå kollektivt självmord.

The Darkness That Comes Before: Första boken I serien och även den sämsta. Här sätter Bakker ut alla spelpjäser, och det känns på flera sätt som om boken är en förberedelse inför de två sista delarna — den står inte på egna ben — om än en mycket bra sådan. Man märker omedelbart att serien har stora potential, även om man kanske inte kan inse exakt hur stora de är förrän man har läst The Warrior Prophet.

The Warrior Prophet: En fantastisk och gripande bok; här kommer verkligen handlingen igång på allvar och om man inte har insett hur bra böckerna är än så lär man göra det nu. The Warrior Prophet är min favorit i serien och jag har nog aldrig läst en bok med en lika vemodig stämning över sig. Strålande.

The Thousandfold Thought: Den avslutar serien på ett tillfredsställande sätt, men det är uppenbart att Bakker kommer att skriva fler böcker — i samma värld och med samma karaktärer — som ska knyta ihop de många trådar som lämnas dinglande i slutet av boken.

The Prince of Nothing är djup, spännande och gripande fantasy som jag rekommenderar till alla människor som inte är överdrivet finkänsliga. Ni som är övertygade om att det inte existerar bra episk fantasy, läs Erikson, Martin eller Bakker och jag tror att ni kommer att ändra uppfattning.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *