The Riddle-Master’s Game (hela trilogin)

27 maj 2005

Författare: McKillip, Patricia

Serie: Fristående

Patricia A. McKillip är en av de mest kända fantasyförfattarna som fortfarande är verksamma. Vinnaren av en World Fantasy Award har förutom trilogin The Riddle-Master’s Game skrivit ett flertal fristående romaner, däribland The Forgotten Beasts of Eld, The Book of Atrix Wolfe och Winter Rose, samt de två sammanhängande romanerna The Sorceress and the Cygnet och The Cygnet and the Firebird (Besvärjerskan och svanen, Svanen och eldfågeln).

Trilogin om gåtmästaren Morgon från Hed publicerades första gången i slutet av 1970-talet, och McKillip erkänner villigt att hon, liksom många andra vid tiden, påverkades av J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings. Detta är emellertid inget som märks. Författarinnan har inspirerats av keltisk mytologi, och använt en del av de element som återfinns i Tolkiens romaner, men McKillips trilogi är helt egen sett till intrig och karaktärer, och vad gäller budskap.

The Riddle-Master of Hed, den första delen i trilogin, handlar om den unge fursten Morgon av Hed. Han är härskare över ett örike, över ett lugnt och stillsamt bondfolk, och han önskar inget annat än att själv få bruka jorden i lugn och ro, liksom hans förfäder före honom. Morgons öde är dock ett annat, vilket han snart får erfara. Han rycks ur sin vardag, bort från vänner och familj, och upptäcker att han inte bara har de farligaste av fiender – de mystiska hamnbytarna – emot sig, utan att allt det som händer honom verkar vara förutbestämt: de tre stjärnor som sitter på hans panna återfinns på en månghundraårig harpa, och på ett lika gammalt svärd, och hans ankomst till världen tycks ha förutspåtts sekler innan hans födelse. Har Morgon en egen vilja, eller är hans öde avgjort?
Den frågan kämpar han med, medan allt tycks gå precis tvärtemot vad han önskar, och ingen är vem hon utger sig för att vara. Morgons resa tar honom tvärsigenom Riket, och bakom och över allt står The High One – ett oåtkomligt, allsmäktigt, gudaliknande väsen som konstigt nog inte verkar bry sig om vad som händer dess rike.

Del två i trilogin, Heir of Sea and Fire, visar sig inte alls handla om Morgon, utan om hans trolovade Raederle, hans syster Tristan och en tredje kvinnlig karaktär som introduceras en bit in i The Riddle-Master of Hed. Jag skall inte gå in närmare på handlingen, utan säga att bytet av huvudkaraktär förvånade och irriterade mig en aning till en början, men det blev senare uppenbart att det var ett både nödvändigt och bra val.

Den tredje romanen i trilogin, Harpist in the Wind, har ett stort problem. Morgon är alldeles för mäktig, och alla krafter som McKillip släppt lösa i riket gör det lite svårt att greppa vad det egentligen är som sker, och när det händer har man svårt att hålla intresset vid liv. När magin – all den ”power” som karaktärerna bär på – kommer i förgrunden och historien bleknar så känner jag att författarinnan har förlorat mitt intresse i och med att hon förlorade mystiken, ett av de mest tilltalande dragen.

McKillips prosa är ojämförlig. Hennes språkbruk är oöverträffat inom fantasygenren, drömskt, poetiskt och vackert beskrivande. Hon kan ägna långa textstycken åt utsvävande miljöbeskrivningar, vilket jag i vanliga fall skulle uppfatta som ytterst negativt, men i McKillips fall blir blir endast sällan frustrerande (man vill ju trots allt att hon skall komma vidare med berättelsen).
Förutom prosan tilltalar mystiken mig i allra högsta grad. Det faktum att inte allt avslöjas om rikets historia och magi, att vissa skeenden och gestalter ligger dolda i historiens mörker, och kanske framför allt att magiska funktioner och dylikt inte beskrivs ingående utan lämnas åt läsarens fantasi, gör läsupplevelsen så mycket mer magisk.
Karaktärsteckningen kan man heller inte klaga på. De flesta träder emot en i all sin mänsklighet, med mänskliga problem och funderingar.
Trilogin har också ett ovanligt filosofiskt djup. Den stimulerar läsarens tänkande, och ställer frågor om ödet och den mänskliga viljan, om identitet, om vänskap och kärlek och om svek.

Sammanfattningsvis vill jag säga att denna trilogi bjuder läsaren på många godbitar, men att den tyvärr stagnerar mot slutet. Trots det rekommenderar jag den till er fantasyläsare. Men jag vill varna för att böckerna är tämligen krävande. Det här är inte en trilogi jag skulle rekommendera till någon som inte är en van och erfaren läsare. Trots det har böckerna kategoriserats som barn- och ungdomsromaner, men det tycker inte jag är en korrekt benämning.

Trilogin finns översatt till svenska och utgiven på Wahlströms förlag. Titlarna i översättning lyder Gåtmästaren, Dotter till hav och eld och Harpospel i vinden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *