The Sarantine Mosaic

29 juni 2007

Författare: Kay, Guy Gavriel

Serie: Fristående

Sailing to Sarantium och Lord of Emperors, de två delarna i serien The Sarantine Mosaic, handlar först och främst om huvudpersonen Crispin, en skicklig mosaikläggare. Han har nyligen förlorat sin älskade fru och deras två döttrar på grund av pesten. Han är trött på livet, och den enda glädje han nu finner får han från sitt arbete.
Så får han ett meddelande från härskaren av the Sarantine Empire. Han har låtit bygga en ny helgedom, som överträffar allt som tidigare byggts, och han vill att Crispin ska dekorera den på insidan.

Det är många olika historier och personer som vävs samman i de här böckerna, särskilt i den andra delen, där Crispin bara är en av många huvudpersoner. Men alla historier hålls samman av att det som driver personerna många gånger är samma sak.
Egentligen är det här en bok som behandlar människors längtan att skapa något som består även efter att vi har dött. Skönhet, eller ett minne, som består tidens tand.
Till exempel Crispin, genom sin mosaik, eller kungen, som drömmer om att ta tillbaka landområdena som länge styrt sig själva och på så vis bli ihågkommen genom historien, eller Scortius, som vinner hästkapplöpningar och får statyer resta till sin ära. Alla vill de på något sätt lämna efter sig något till omvärlden.

En av de största styrkorna med de här böckerna är alla underbara karaktärer. Inte bara huvudpersonerna utan också bipersonerna. Alla kryper de direkt in i ens hjärta. Trots alla deras olikheter, förstår man sig på varenda en av dem.
En annan styrka är hur författaren beskriver när Crispin arbetar. Han beskriver färgers och formers betydelse på ett sånt sätt att man känner att Kay verkligen satt sig in i hur det fungerar att lägga mosaik. Det är inte bara att klistra fast några stenar, det gäller att se världen, färgerna i den och förstå vad som måste göras för att få fram just den där effekten.

Det blir inga mäktiga svärdsdueller (mycket beroende helt enkelt på att huvudpersonen inte är någon krigare utan en konstnär) som i några av Kays andra böcker (A Song for Arbonne eller The Lions of Al-Rassan bland annat), men det betyder inte att det blir otroligt spännande på sina ställen. T ex när Crispin genom list räddar en slavflicka som ska bli offrad till de gamla gudarna nästa dag, eller när Scortius kör sina kapplöpningar (de har inte speciellt många regler om vad som är tillåtet eller inte och det är inte ovanligt att folk dör).
Det blir inte ett lika mäktigt slut som vi kanske är vana vid från Kay, utan snarare ett ganska sorgset slut med många brustna drömmar. Men det är mycket vackert, och på de allra sista sidorna fick jag en ganska rejäl överraskning.
Vi får inte riktigt alla svar på vad som händer med alla karaktärer, utan en del kan man få fortsätta fundera över. Men det är en av de saker jag tycker är så bra med Kay, att man inte får reda på exakt allt.

Det är svårt att komma på några nackdelar med denna bok. Det enda jag kan tänka på är att den första boken kanske tar lite tid på sig innan den kommer igång. Och ibland blir det lite rörigt med alla namn. Men det är inga stora problem.
Det här är inte Kays allra bästa bok (inget slår Lions of Al-Rassan), men den är fortfarande fantastisk och värd en femma i betyg.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *