The Tawny Man

28 maj 2007

Författare: Hobb, Robin

Serie: Fristående

Fool’s Errand
The Golden Fool
Fool’s Fate

Med den första delen, Fool’s Errand, plockar Robin Hobb upp trådarna från serien Assassin’s Apprentice genom att återigen dra in Fitz i intrigerna i Buckkeep, där den unge prins Dutiful har blivit kidnappad av Piebalds, en grupp rebeller som besitter den fruktade magin ”the Wit” som tillåter magikern att kommunicera med djur. Fitz måste rädda pojken innan det är för sent och antar rollen som tjänsteman åt Lord Golden, som inte är någon mindre än Fool som just har återvänt från sina äventyr bland pirater och sjöodjur i serien Liveship Traders.

I den andra delen, The Golden Fool, djupnar intrigerna i Buckkeep. Dels dyker en delegation från Bingtown upp och dels anländer Narcheska Eilliania för att trolovas med unge prins Dutiful. Eilliania är en slags prinsessa från the Out Islands och alliansen är tänkt att läka såren från the Red Ship War. Samtidigt som dessa förhandlingar pågår så kämpar Fitz med sina personliga förhållanden och tränar upp ett såkallat ”coterie” åt prinsen, alltså en grupp av magiker med ”the Skill”.

I den tredje delen, Fool’s Fate, ger sig Dutiful av för att utföra den uppgift som Narcheskan har ålagt honom som villkor för deras trolovning – han måste färdas till glaciärön Aslevjal och dräpa draken Icefyre som sover i isen. Men draken Tintaglia och Fool motarbetar uppdraget då Icefyre är den sista chansen att rädda drakarnas framtid. Handlingen lägger upp en konflikt som spinner vidare på både Assassin-serien och Liveship-serien. Ska drakarna återvända till världen, eller ska Icefyres huvud smida en allians mellan Six Duchies och Out Islands?

I allmänhet tycker jag inte att den tredje serien som Hobb har skrivit i den här världen håller och för första gången är jag besviken på någonting som hon har skrivit. Den första delen är extremt trög i starten – istället för att dra igång handlingen från ett nytt och fräscht perspektiv så tvingas vi sitta och tröga oss igenom en resumé av Fitz liv, följt av ytterligare prat om vad alla har sysslat med i de mellanliggande åren. Man skulle ju kunna tycka att en sådan skicklig författare som Hobb skulle kunna inleda sin historia på ett mer intresseväckande sätt än att tillbringa första halvan av boken med att låta folk sitta och samtala om gamla tider. Nåväl, när den första delen väl kommer igång så kommer den igång och mot slutet är den både spännande och sorglig. När jag lade ner den första delen så kände jag mig både taggad att läsa nästa del, och dessutom hade jag förlåtit Hobb den sega inledningen.

Dessvärre så visade sig den andra boken vara en tung besvikelse. Precis som den andra boken i Assassin-serien så centreras denna mellanbok kring intrigerna i Buckkeep, med den stora skillnaden att intrigerna den här gången är betydligt mindre intressanta och att Fitz har blivit betydligt gnälligare. Han har en lång lista med gamla skador som får det att kännas som att man läser om en pensionär som precis kommer från läkaren, han har samvetskval för både ditten och datten, han känner sig misslyckad som far, han känner sig skyldig över allting som han gör, folk försöker tvinga honom att göra saker han inte vill och han har problem med flickvännen och gnäll, gnäll, gnäll! På något sätt går det inte riktigt att tycka om honom längre. Bokens enda riktiga ljuspunkter kommer i samspelet mellan Fitz och Lord Golden, men även detta dämpas steg för steg genom boken och ofta förstör Hobb mer än hon bygger upp genom att låta Fitz sabotera alla sina personliga förhållanden. Mot slutet av del två har inte särskilt mycket hänt och det lilla som faktiskt hände förtränger man snabbt. På något sätt brydde jag mig aldrig om komplotterna och jag fick aldrig någon sympati för Fitz situation. Jag tittar på den tjocka boken och undrar om det inte hade räckt med att gå direkt från bok ett till bok tre via några extra kapitel.

Den tredje boken utlovar dock lite mer äventyr. Prinsen ska ge sig av för att dräpa en drake. Jag plockade upp denna del med höga förväntningar trots de halvdassiga första två delarna. Dock dämpades entusiasmen när det visade sig att den första halvan av boken spenderades med att Fitz agerade skötare åt prinsens efterblivna tjänare, Thick, som jag också totalt misslyckades med att få någon sympati för. Och även om det är så att min frustration över Thick definitivt speglades i Fitz tankar så frågade jag mig om och om igen varför jag måste sitta och läsa sida upp och sida ner om hur Fitz sitter och mutar Thick med russin för att få honom att låta honom ta av honom skorna och torka dregel från hans haka. Det hade kanske varit mer uthärdligt om Thick hade gått att tycka om som karaktär… men han är mest bara jobbig och tråkig att läsa om.

Visst har serien försonande drag och några scener som är direkt briljanta. Serien bjuder på ett intressant möte mellan kulturer när prins Dutiful reser till Out Islands som man krigade mot i första serien, och vi stöter även på gamla ledtrådar från Red Ship War. Fool lyser som alltid i sin roll och miljöerna tar avstamp i det gamla men visar oss nya sidor av en mångfacetterad värld. Dock väger det negativa över i den här serien: historien är för det mesta ointressant och förflyttar sig framåt lika långsamt som glaciärerna på Aslevjal. Fitz är trettiofem år men känns mest som en gnällig pensionär som listar sina sjukdomar och synder, Nighteyes saknas enormt och det är överlag för mycket prat och för lite handling. Och störigast av allt är att Fitz ständigt hittar ursäkter för att inte göra de självklara saker som skulle kunna skynda på handlingen. Handlingen känns artificiell och de flesta karaktärerna är svåra att engagera sig i, vilket står i förvånande kontrast mot Hobbs övriga böcker som har kännetecknats av just att handlingen brukar kännas naturlig och att karaktärerna är så sympatiska oavsett om de är goda eller onda.

Jag önskar att Hobb hade låtit Fitz och Nighteyes leva ut sina liv i frid och istället skrivit en kortare variant av den här historien ur någon annans perspektiv. Assassin-serien och Liveship-serien kommer jag att fortsätta älska och läsa om, men Tawny Man ser jag som en typisk dålig uppföljare som aldrig lyckas närma sig kvaliteten hos verken den följer upp.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *