The Third Magic

30 juni 2011

Författare: Wilton Katz, Welwyn

Serie: Fristående

Vad som är, och vad som inte är, ungdomsfantasy torde vara en delikat fråga. Fantasy är ju en litteraturform som är mycket populär bland ungdomar, som lika gärna söker sig till ”vuxenfantasy” som till fantasy som är lanserad för yngre läsare. Likaså kan ”vuxna” läsa ”ungdomsfantasy” med stor behållning. Anledningen till detta ligger förmodligen i genrens natur: i fantasy finner man teman som intresserar läsare i alla åldrar, makt, kärlek, kampen mellan gott och ont. Det är ju av samma anledning som sagor attraherar alla sorters människor. Att lansera viss fantasy som ”ungdomsböcker” är ju en ren marknadsföringsstrategi, men kanske är den onödig, kanske den motar bort lika många kunder som den lockar, i alla fall de läsare som nått den ålder då de själva hittar till hyllan för ”vuxenfantasy” på biblioteket eller i en bokhandel.

När jag hittade den för mig okända ”The Third Magic” av den kanadensiska författarinnan Welwyn Wilton Katz blev jag dock inte avskräckt eftersom en del av den bästa fantasyn jag läst är ungdomsböcker (Lloyd Alexander, C S Lewis m fl). Den suggestiva titeln, snygg formgivning och en vacker karta med massor av keltiskt klingande namn räckte för att jag skulle tycka att det här ser ju riktigt lovande ut.

Handlingen i The Third Magic har en klassisk fantasyplot: människa från vår värld reser till en annan, magisk värld. Landet Nwm, som är namnet på den parallellvärld romanen utspelar sig i, är uppdelad mellan två sorters magi, den feminina Cirkeln och den maskulina Linjen. Dessa två magiskolor befinner sig både i beroendeställning och i ständig kamp med varandra. Från Nwm försöker de stärka sin ställning i multiversum genom att influera andra världar. Den unga prästinnan Rigan ska skickas på ett sådant uppdrag vilket resulterar i att hennes tvillingbror Arrdu förvisas från Cirkelns område. Arrdu tillfångatas av Linjens magiker för att användas för att stoppa Rigan. Ritualen går dock snett och istället för att fånga Rigan transporteras Morgan Lefevre, en kanadensisk tonåring på semester i England till Nwm. Det visar sig att Morgans ankomst till Nwm inte är någon slump, hon är länkad till Rigan på ett mystiskt sätt. Morgan och Arrdu befinner sig plötsligt i ett fientligt land utan möjlighet till hjälp från någondera sidan i konflikten mellan Cirkeln och Linjen. I denna prekära situation måste de inte bara överleva utan också lösa mysteriet med Morgans likhet med både Rigan och en viss känd besvärjerska från Arthurlegenden…

Vad vi har här är ett finfint upplägg till en riktigt bra historia. Men tyvärr sjabblar Wilton Katz bort det på flera sätt. Anslaget är ju riktigt intressant: män och kvinnor har olika magi och visar sin diametrala olikhet på en massa plan (eller vad sägs om motsatsparen cirkel-linje, grönska-öken, måne-sol, dag-natt). Men det skrapas bara på ytan där diskussionen kring kampen mellan könen kunde kommit fram i spännande romanform. En fördjupning i detta konflikttema hade gett romanen ett djup. Det är dock intressant att kampen mellan cirkeln och linjen gjort båda sidor lika korrumperade och blinda för vad det lidande striden orsakar tredje part. Ett annat problem är att magin inte är riktigt trovärdig eftersom den inte förklaras. Allt tycks vara möjligt, inga begränsningar finns och de magikunniga själva verkar inte förstå den. Den är bara där, och det köper inte jag. Men kanske en yngre läsare gör det?

Det finns också brister i själva handlingen. Berättandet sker episodiskt och en del intressanta delar summeras flyktigt, vilket gör att boken ger ett förkortat intryck. Men det är kanske nödvändigt i en ungdomsroman. Men sammanfattningar och abrupta övergångar mellan olika delar av berättelsen gör också att man aldrig riktigt får en känsla för karaktärerna. De borde fått mer utrymme, men får inte blomma ut och bli riktigt levande. Visst har både Morgan och Arrdu en del bryderier med vilka de egentligen är, men denna kamp får ingen större inverkan på deras handlingar. Dessutom bör kanske handlingen kicka igång ordentligt tidigare, framför allt i en ungdomsbok, nu tar det nästan halva boken (på sidan 80 av 204 kommer berättelsen igång på allvar när Arrdu och Morgans flykt undan linjens magiker tar sin början). Kanske jag som äldre läsare har högre krav på hur karaktärerna framställs, men jag inbillar mig att även yngre läsare behöver en anledning att känna sympati för sina protagonister.

En annan sak som ger boken ett inte helt genomtänkt intryck är en del logiska märkligheter. Ta till exempel följande: en grupp cirkel-systrar ger sig iväg på en lång och oerhört krävande quest för att finna ett svärd, bara detta skulle kunna innebära en egen roman eller en intressant parallellhandling. Men, man får aldrig veta varför de skulle hämta svärdet och alla umbäranden visar sig vara helt onödiga då systrarna utan någon förklaring eller tvekan lämnar över vapnet till Arrdu och Morgan som ska föra tillbaka det till sin ursprungliga plats! Jag är också ganska skeptisk till att handlingar motiveras enbart med profetior eller drömmar, vilket också sker titt som tätt i boken. När det dessutom betyder att karaktärer handlar mot sina tidigare agendor, ja, då känns det som ett billigt sätt att styra handlingen i den riktning som författaren vill. Kopplingen till Arthur-sagan är däremot ganska klurig och här finns en av romanens största behållningar. Jag önskar dock att Wilton Katz lagt ner lika mycket tankemöda på resten av romanbygget, och då gärna på sin sekundärvärld.

En värld som Nwm borde kunnat få utvecklas mer, vad gäller en beskrivningar av en del intressanta platser, historia och invånare. Miljöerna beskrivs endast kort, och aldrig särskilt inspirerat. Återigen offras detaljerna för, ja för vad? Jag är nämligen inte så säker på att läsare av ungdomsfantasy alltid kräver ungdomsbokens format. Tvärtom är mitt intryck att yngre läsare gärna vill ha mycket av den vara de gillar och ogillar när den tar slut. Se bara på den enorma succén som J K Rowling gjort med de tegelstenstunga och detaljerade Harry Potter-böckerna, de har snarare attraherat än skrämt bort även ovana läsare. Den första riktiga bok jag själv läste som ung var Sagan om Ringen, och den är ju inte direkt lättsmält. Det är inte heller så att Wilton Katz gör det medvetet enkelt för läsaren eftersom slutet innehåller en ganska snårig härva där Arthur-sagan korsas med klassisk tidsreseproblematik. Sålunda, här tycker jag att begreppet ungdomsfantasy faller på eget grepp!

Jag förstår faktiskt inte vad som hindrat Wilton Katz att låta sitt romanverk breddas, utvecklas och fördjupas istället för det ständiga skrapandet på en förvisso intressant yta. Det hade onekligen boken tjänat på, för fröet finns till en bra berättelse som också tangerar viktiga teman som kampen mellan könen och förståelsen för vem man är. Och kanske hade ”The third magic”, om författaren tillåtit sidantalet ökas med kanske det dubbla eller delat upp intrigen på fler böcker, också då blivit något annat än en okänd fantasyroman.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *