The Walking Dead (volym 1-3)

2 april 2012

Författare: Kirkman, Robert

Serie: Fristående

The Walking Dead-albumen Tills döden skiljer oss åt, På drift och I tryggt förvar motsvarar tillsammans nummer 1-18 av serietidningen.

The Walking Dead är en amerikansk zombieserie av Robert Kirkman som i skrivande stund är uppe i 95 nummer. Den fick extra uppmärksamhet 2010 när en tv-serie baserad på serietidningen hade premiär. Förra året började dessutom Apart förlag att ge ut serien i svensk översättningen och de har nu hunnit till den tredje volymen.

Centralfiguren i TWD är småstadspolisen Rick, som vaknar upp på sjukhus efter en tid i koma. Samhället som möter honom är inte mycket till samhälle längre: helt kaotiskt och med fler zombier än levande människor. Han ger sig av för ett leta efter sin fru och son och stöter på en grupp överlevande som har gjort ett litet läger en bit utanför Atlanta. Med tiden dör en del och andra tillkommer, under deras kamp för att hitta ett någorlunda tryggt ställe att leva på.

Den första volymen (eller de sex första numren) tecknades av Tony Moore, men sedan dess är det Charlie Adlard som för pennan – bland annat för att Moore inte kunde hålla det tempo som tidningsutgivningen krävde. Jag tycker att Moores detaljerade bilder är bra mycket snyggare, men Adlard, som är mer gritty och dränker sidorna i skuggor, passar nog berättelsen bättre.

Jag började se tv-serien innan jag läste serien, så det är svårt att låta bli att jämföra. Tv-serien hade sina bra stunder, men kändes ofta seg och tjafsig. Det problemet har inte serietidningen hittills: det händer saker hela tiden och knappt hinner man andas ut i något lugnt ögonblick innan det går åt helvete igen. Vad de däremot har gemensamt är bristen på karaktärer att sympatisera med. Rick är – till en början – en alldeles för typisk hjälte för att vara särskilt intressant och resten är irriterande i varierande grad. (Några av dem gillade jag faktiskt mer i tv-versionen.) Visserligen tycker jag att det är realistiska porträtt av människor i en pressad situation men det gör ju inte direkt under för läsupplevelsen att jag antingen stör mig på eller är likgiltig inför de flesta av dem. Gå och bli uppkäkade då, inte gör det mig någonting.

Däremot kan jag inte påstå att jag läser serien med likgiltighet, för den utsätter sina stackars karaktärer för den ena gräsliga händelsen efter den andra. Varje gång de tror att de har hittat trygghet, rycks den bort från dem. Det är smärtsamt att läsa, inte för att jag egentligen bryr mig särskilt mycket om de enskilda karaktärerna, utan för att situationen de har hamnat i är så jävlig. Tredje albumet är värre än de första två tillsammans och när jag slog ihop det ville jag ha nästa på en gång. Inte för att jag gillar att läsa om folk som lider, utan för att jag ville veta hur de skulle hantera allt som händer.

Det intressanta med apokalypsen är ju inte själva katastrofen eller de monster som fyller världen efteråt, utan vad som händer med människor när de blir berövade all trygghet och ordning. Hur tunnt är lagret av civilisation? Det är inte vem som klarar sig jag är nyfiken på, utan hur de gör det. Hur mycket av ett monster måste man själv bli för att överleva i en värld som kryllar monster? Hur länge dröjer det tills man måste akta sig mer för andra människor än för zombierna? Jag tror att The Walking Dead kommer att servera en rad otrevliga svar på den frågan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *