The Well of Ascension

5 oktober 2007

Författare: Sanderson, Brandon

Serie: Mistborn del 2

Del I (som inte avslöjar något direkt om första boken):

Det har gått drygt ett år sedan jag läste första delen i Mistborn-trilogin. Sedan dess har mina åsikter om den första boken svalnat en aning. Jag tycker fortfarande att det är en bra och grymt underhållande bok, men riktigt bra var den nog inte. I vilket fall som helst så var jag skeptisk till en uppföljare redan för ett år sedan och det visade sig att mina onda föraningar blev förverkligade. Efter att nu ha läst ut uppföljaren så är jag förbannat skeptisk till uppföljarens uppföljare. Brandon Sanderson skulle ha gjort som med Elantris (som även den råkat ut för mina svalnande känslor) och nöjt sig med en fristående bok.

Idén bakom Mistborn-trilogin är bra. Den vrider och vänder lite på den typiska fantasyberättelsen och försöker göra läsupplevelsen fräsch och spännande. I första boken fungerade det alldeles utmärkt, men det håller bara inte i tre tegelstensböcker (jag räknar kallt med att den tredje delen kommer bli av samma längd som föregångarna). Alla essen lades ut på bordet i första boken, så den andra står mest och trampar vatten. Problemet med The Well of Ascension är att den inte direkt kommer med något nytt. Den dystra världen med aska som regnar från himlen, växterna som är gula och vissna och dimman som sveper in över nätterna är inte längre lika spännande. Mistborn-konceptet, som fascinerade mig i första boken, är redan utforskat, så det är inte längre lika medryckande att följa med Vin när hon hoppar fram i dimmorna med sina glasknivar. Men det som gör att avståndet blir så stort mellan de båda böckerna är främst handlingen.

Nu låter det här säkert värre än vad det egentligen är. The Well of Ascension är fortfarande bra och, när den väl kommit igång, väldigt underhållande. Det känns lite som att besöka gamla bekanta, och det är ju alltid trevligt. Sandersons berättarspråk gör det dessutom lätt att bli indragen i händelserna. Men det går för långsamt och karaktärsutvecklingen haltar en smula. Kort och gott så är den andra delen värd att läsas för den som gillade första, men skillnaden i kvalité är klar och tydlig.

Del II (för dem som läst första boken):

Berättelsen börjar flertalet månader efter första bokens slut. Elend är kung över Luthadel och försöker att realisera sina politiska ideal med hjälp av Kelsiers gäng. De flesta adelsfamiljerna har flytt staden, men Elends far har återvänt, tillsammans med 50 000 män. Frontfigurerna i staden argumenterar om deras alternativ: slå igen portarna och slåss eller öppna dem för Straffs ledarskap. Men det visar sig snart att det finns fler som är intresserad av Luthadel och den skatt som sägs finnas där… Den skatt som Elend, efter att ha vänt upp och ner på hela staden, inte har hittat. Samtidigt som dessa konkreta hot står utanför murarna så oroas Vin över dimmornas märkliga beteende.

Det är upplägget i ett nötskal. Ett fåtal nya karaktärer presenteras under tidens gång och det är inget fel på dem, men inga lever upp till den karismatiska huvudfiguren i första boken. Att följa Vin och Elend som ett par är bra mycket tristare än det var att följa Vin och Kelsier som lärling respektive lärare. Sanderson har inte mycket känsla för romantik och relationen mellan Vin och Elend lider av det. Relationen mellan Vin och hennes tjänare är däremot intressant. Men det mest oförlåtliga är att en så lysande karaktär som Marsh bara för vara med på några få, få sidor. Slöseri. Det ger mig däremot en gnista hopp om den tredje boken, där jag innerligt hoppas att han ska stå i centrum. Jag menar, hur kan man inte tycka om en snubbe som har två stora spikar inkörda i ögonen (så att spetsarna sticker ut i bakhuvudet)?

(Nu blev den här recensionen lite märkligt uppbyggd. Det avslutande stycket är egentligen det tredje från toppen.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *