The Wind-Up Bird Chronicle

19 januari 2009

Författare: Murakami, Haruki

Serie: Fristående

Starten på ett nytt år kan egentligen inte bli så mycket bättre än såhär. The Wind-Up Bird Chronicle, av Haruki Murakami, är en av de bästa, eller mest intressanta, läsupplevelser jag har. Det är en oförglömlig bok, av flera olika anledningar. Men det är en knepig bok också. Jag rekommenderar den lite svalt till alla som överhuvudtaget är intresserade av det skrivna ordet, men förväntar mig inte riktigt att någon ska tycka om den. Hade jag rekommenderat den till mig själv så hade jag varit ytterst tveksam. Men när jag lyfte boken ur hyllan så visste jag inget mer än titel och författare, förväntningarna var näst intill icke-existerande. Det är såhär jag föredrar att läsa böcker. Fast i det här fallet tror jag inte att det hade spelet någon roll, för inget skulle nog kunna förbereda mig på den annorlunda läsningen som The Wind-Up Bird Chronicle gav mig.

Det tog mig ganska lång tid att läsa ut den här boken. Inte för att den var tråkig, jobbig, eller seg. Den mindre texten som fanns på drygt sexhundra sidor i en storpocketbok påverkade nog inte heller så mycket. Jag var bara tvungen att, med jämna och ojämna mellanrum, lägga ifrån mig boken för att tänka på vad jag hade läst. Nu menar jag inte att det finns något direkt komplicerat som man måste tänka på för att förstå vad man läser. På det stora hela är det ingen svår bok att följa med i. Däremot var jag tvungen att ställa frågan ”är det meningen att jag ska förstå det här?” någon gång ibland. Snart märkte jag dock att svaret alltid var detsamma: ”Nej, förmodligen inte”. The Wind-Up Bird Chronicle följer sina egna lagar. För det mesta är de förståeliga för personerna som lever efter (eller mot) dem, men för läsaren kan det vara lite mer av ett mysterium. Det var åtminstone ett mysterium för mig. Men, för att återgå till det här med att tänka tillbaka. Många gånger ville jag lägga ifrån mig boken för att den väckte en tanke som jag fann värd att tänka vidare på. Vad som utgjorde tankeväckandet varierade från teman som har en central roll i handling till småsaker som bara nämns i förbigående.

Att säga något konkret om bokens handling utan att gå flera, flera hundra sidor in känns både svårt och onödigt. Det lättaste vore att beskriva The Wind-Up Bird Chronicle som en berättelse om Toru Okada, om relationerna han har och om relationerna han får under bokens lopp. Fokus ligger på personporträtten, alltså. I början kände jag att berättelsen vandrade lite som den ville, utan något mål i tankarna. Och det här är på sätt och vis sant från början till slut. Det finns passager som har en tveksam koppling till bokens röda tråd. Poängen ligger dock i att det just är Toru Okada som är det centrala för berättelsen, något som är svårt att glömma eftersom det är han som är berättare. Som läsare får man ta del av det Toru Okada ser, hör eller gör (undantag finns). Vad som händer utanför hans närvaro får man aldrig veta såvida inte någon berättar det för honom, ungefär. Det här gör att många personer och händelser blir mer mystiska än de kanske är. Att förstå omgivningen förenklas inte heller av att Toru Okada för det mesta accepterar det som händer utan ingående frågor.

The Wind-Up Bird Chronicle utspelar sig i 1980-talets Japan. Bara det här gör att miljön känns annorlunda. Jag vet ingenting om hur japaner levde för tjugofem år sedan. Men det finns fler främmande element, som närmast kan beskrivas som surrealistiska. Den som gillar någorlunda förklaringar på det övernaturliga som utspelar sig i böcker kommer sakna dem här. Mycket på grund av att personerna i Murakamis värld ser det som relativt naturliga saker. Men också, och kanske viktigast, för att stora teman i berättelsen är drömmar och olika drömrelaterade fenomen. Detta utan att det någonsin explicit skrivs ut vad det är för olika fenomen. Många scener i den här boken är drömsekvenser, eller åtminstone något som lättast kan beskrivas som drömsekvenser, och resultatet blir en dos av allmän konstighet. Men surrealismen är inte bunden till Toru Okadas tveksamma sömn utan kan dyka upp mitt på ljusa dagen, så att säga. Överlag skulle jag säga att det vilar en annorlunda atmosfär över hela boken. Ett bra exempel på detta skulle vara titeln, för det finns en faktisk Wind-Up Bird med, och vad denna fågel är eller gör lär ge många huvudbry. Det är en av de där tankeväckande delarna av boken och för min del så är det ett lika stort mysterium nu som när jag började läsa.

Även om boken är full av gåtor så känns det aldrig så främmande som det kanske borde göra. Murakami förmedlar Toru Okadas världssyn så bra att man snart inte ser den som något annat än naturlig. Därför känns det till exempel som en alldeles utmärkt idé att sätta sig i en tom brunn när man behöver tänka. Det här är förmodligen det bästa stycket i boken. Ett flera dussin sidor långt berättande om en man som sitter i en brunn, vad han tänker på, vad han känner och vad han ser av världen från botten av denna brunn. Vad jag ska tycka om att jag själv blev sugen på att sätta mig i en torr brunn vet jag inte. Men jag vågar påstå att en författare verkligen har lyckats om han eller hon kan göra mig fascinerad av livet i torra brunnar.

Personerna som presenteras allteftersom är av en varierad sort. Det sträcker sig från den sextonåriga May Kasahara, som gillar att tänka på döden och som är duktig på att kategorisera flintskalliga människor (eller, ”men with a thinning problem”), till den väldigt gamla löjtnanten Mamiya, som kan ursäkta sig så bra att du känner att du ska ge honom en ursäkt för att han ursäktade sig. För att göra skalan lite bredare: kvinnan som ringer Toru Okada och begär exakt tio minuter av hans tid för att lära känna honom genom telefonsex. Eller katten som ser ut som Toru Okadas svåger (om jag tidigare hade skrivit vad boken handlar om skulle jag säga att det var kattens försvinnande, men det är inte så mattnyttigt, misstänker jag?). Som jag nämnde så får man nästan bara ta del av det som Toru Okada får ta del av. Det innebär att många av bokens invånare kommer och går som de vill. Vissa introduceras på något märkligt sätt och kan sedan bara försvinna. Det finns alltså en del sidospår utan avslut, eller åtminstone med väldigt öppna eller vaga avslut. Jag tycker att det passar bokens atmosfär alldeles utmärkt.

En bok på över sexhundra sidor hinner med mycket, om varje sidas tas till vara. Jag kände att The Wind-Up Bird Chronicle kunde vara en sida kortare, sammanlagt. För det fanns en sak som, under läsandets gång, retade mig lite. Murakamis fascination av kläder. Inte varje gång, men ofta när en person dyker upp på scenen så följer en kort liten beskrivning av kläderna, och möjligtvis utseendet om det är första gången. Det blev för mycket av en formel över det, alltid på samma sätt, när resten av boken kändes så fräscht annorlunda hela tiden. Men jag antar att det är ett klagomål av ringa vikt, när en sida av 607 drabbas av det. Först i efterhand slog det mig dock att det här, liksom så mycket annat, säkert har någon betydelse. Utöver det här så skulle jag säga att nästan alla sidor sitter som gjutet i sin helhet. Visst, boken har inte bråttom någonstans, men det gör den bara så mycket bättre. Bland det värsta som finns är en bok som stressar och bland det bästa är en bok som vet precis hur snabbt den behöver röra sig för att nå fram till sin sista sida.

En intressant effekt av The Wind-Up Bird Chronicle har inte något med boken i sig att göra. Under de år, vilket inte är så många, som jag har ”läst aktivt” så har min smak och min syn på litteratur ändrats allteftersom. Det här med att utveckla en litterär smak tar några böcker, och det är förmodligen inget man någonsin blir klar med. The Wind-Up Bird Chronicle lyckades slå sönder några av mina uppfattningar om vad en bra bok bör innehålla. Eller, snarare, lyckades ge mig en ny uppsättning av uppfattningar. Min boksmak har med den här enskilda boken breddats. Det känns definitivt som en bra sak.

Haruki Murakami är ingen okänd författare. Inte ens i Sverige. Efter att jag läst ut boken så fick jag, till min glädje och förvåning, veta att den finns översatt. Fågeln som vrider upp världen. När jag så småningom ska läsa om den här boken så ska det bli på svenska. Det ska bli intressant att se hur stor skillnaden blir. Helst av allt skulle jag dock vilja läsa den på originalspråk, för det känns som ett typiskt verk som förlorar mycket i övergången (fast jag, måste erkännas, inte på något sätt kan göra en kvalificerad gissning). Men jag tänker inte sätta mig ner och plugga japanska för den här bokens skull. Däremot så ska jag läsa så många verk av Murakami jag kan komma över på språk jag förstår. Av det jag har läst att döma så är det ett författarskap jag inte får missa.

Jag är fortfarande inte riktigt på det klara med vad som gjorde The Wind-Up Bird Chronicle till en sådan bra bok för mig. Jag vet att den påverkade mig positivt och att den var hur intressant som helst att läsa. Men varför? I och med den här recensionen har jag delvis försökt ta reda på det svaret, men såhär långt har jag inte ens kommit nära någonting konkret. Jag ska inte skriva lika mycket igen för att se om det hjälper mig något. För tillfället nöjer jag mig med att använda det där i praktiken svårdefinierade ordet ”originell”. The Wind-Up Bird Chronicle är en originell bok. Där! Jag sade det. Originell. Det betyder säkert inte samma sak för mig som för dig, och vi lär knappast lägga lika mycket vikt vid det, men jag skulle säga att det är värt att testa.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *