The Worm Ouroboros

29 juli 2013

Författare: Edison, Eric Rücker

Serie: Fantasy Masterworks del 3

Innan Sagan om Ringen fanns The Worm Ouroboros. Den här boken är det största och mest obskyra mästerverket inom fantasy. Många av de största litterära författarna i genren har betygat den här boken sin vördnad.

På en spektakulärt vacker planet (Merkurius) bor lorder och kungar, mäktiga krigare och korpsvarta förförerskor. Det stora kriget har brutit ut, kampen om fullständig makt har börjat. Kriget mellan lorderna av Demonland och kungen av Witchland har börjat.

Man märker det inte hur gammaldags språket är i början. Det är först i andra kapitlet som man märker den vackra prosan Edison använder till att målar upp sin värld med. Antingen vänjer man sig eller stänger boken för det blir knappast lättare med läsningen. Speciellt dialogen och breven är väldigt stela och målande att de emellanåt var helt obegripliga för mig. Tolkien avbryter sin historia med poesi han skrivit själv. Edison däremot använder poesi från modern litteratur. Klassik!

Edisons berättelse utspelar sig på Merkurius men det behöver man knappast komma ihåg. Istället är det mer ett parallellt universum baserat på nordisk mytologi med lite stänk av arabisk kultur. Varje land i världen verkar ha en egen ras som demoner, häxor och vättar men alla är mer eller mindre mänskliga. Demoner beskrivs någon gång ha små horn, vissa häxor håller på med magi och vättarna är en aning korta men annars är det människor.
Magin i boken är magi som jag gillar den: mörk och förbjuden, fylld med risker för en liv och själ.

Edison var fascinerad av heroism och hans karaktärer är lika de flesta av Iliadens förebilder. Det finns en slags homoerotisk ton som ekar till antiken i hur han beskriver karaktärerna. Han visar att hjältar inte alltid behöver vara muskulösa som i fallet med Brandoch Daha som beskrivs som väldigt feminin.

I kontrast är hans skurkar inte särskilt onda. Förutom kungen och hans andrahandsman man är flesta häxorna bara vanligt folk som gör sina plikter. Det finns en slags subtil moralfråga i bakgrunden som man kan känna av, särskilt i slutet.

Jag blev dock mest fascinerad av karaktären Lord Gro. Gro är en vätte som förvisats från Goblinland för förräderi, redan i början får man veta hur mycket han saknar sitt hemland. Han klarar inte av lojalitet och förråder alla sidor han byter till, och ändå kända jag sympati för honom. Han den mest utvecklade karaktären i en bok från en tid när sådant inte var alltför attraktivt.

Edisons kvinnor spelar en aktiv roll i historien. Många av de måste styra landet mellan männen är borta och visa vad de går för. Samtidigt är det alla vackra och man kan se hur Edison satte de på piedestaler i huvudet. Men det mest chockerande: folk har sex! Och det är inget konstigt med det.

Boken är 500 sidor lång och Edison hinner med två sökande och hundratals fältslag. Det är tydligt att han länge planerat den här berättelsen mycket bättre än hans eftergångare och vet hur man får en historia att rulla på. Han namngav sina karaktärer väldigt ung och kunde inte byta när han väl började. Folket här kan heta allt från Goldry Bluszco till Spitfire, något som Tolkien inte gillade (om man kan stå på stadig is när man har någon som heter Tom Bombadill).

The Worm Ouroboros är en metaforisk och symbolisk titel för boken. Den är inte ett perfekt mästerverk men det är ett mästerverk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *