Theft of Swords

5 oktober 2013

Författare: Michael J. Sullivan

Serie: Ryiria Revelations del 1

En anledning till att Theft of Swords har blivit populär är historien om hur Michael J. Sullivan först självpublicerade böckerna och sedan fick till ett kontrakt. Det är sådant alla aspirerande författare vill höra. Boken innehåller de två första böckerna i serien, The Crown Conspiracy och Avempartha.

Royce och Hadrian (han är rätt lik Nathan Fillion) har en solid affärsplan. De är en tjuv och en legosoldat och är det bästa tänkbara teamet för konspirerande ädlingar att leja till allehanda ljusskygga uppdrag. Allt är frid och fröjd och välbetalt tills de får i uppdrag att stjäla ett berömt svärd.
Vad som börjar som en simpel stöld urartar tills de är ditsatta för mord på kungen och de har råkat komma en konspiration på spåren som är mycket större och mer sinister än att bara kullkasta ett litet kungadöme. Kommer en självisk tjuv och en idealistisk svärdsman att överleva länge nog för att ta reda på vilket urgammalt mysterium som är så viktigt att dölja för världen att kungar har störtats och imperier rämnat?

Om det låter som stereotyp och bekant fantasy är det för att den är just vad boken är. Och ändå …

Jag borde hata den här boken.
Karaktärerna är tvådimensionella (skurkarna är pappskivor) om ens det och väldigt slumpmässiga. Kvinnorna i boken är patetiska och sådant jag inte vill se i moderna böcker.
Världen är anglosaxisk medeltid full av dvärgar, alver och trollkarlar. Det finns en klar och tydlig skillnad mellan gott och ont. Dialogen har ofta infodumpar, speciellt bland skurkarna. Berättelsen är förutsägbar och ger en tillräckligt med ledtrådar för att lista ut hur allt kommer att utveckla sig och den är full av plot holes.

Men ibland är karaktärerna medvetna om att de lever i en fantasyvärld och lyckas skämta om det. Författaren går inte lika långt som Terry Pratchett, men ändå. Det finns humor och spännande fighter.
Karaktärerna och de politiska partierna och deras interaktioner med varandra är tillräckligt intressanta för att få mig att fortsätta läsa klart (Esrahadden är en underhållande twist på den mystiska trollkarlen).
Människorna och kyrkan är rasistiska mot alver och dvärgar så vi ser de så sällan att det inte gör så mycket (fast när vi gör det har vi ändå sett dem förut). Prosan är lättläst och flyter på utan för många beskrivningar. Boken hinner med mycket tack vare det. Det finns potential.

Jag är väldigt kluven när det gäller Theft of Swords. Det finns värre fantasyböcker, men många bättre också. Kanske för att den leker lite med böckerna du tyckte om som barn och lyckas få fram ditt inre barn som ville ha ett enkelt äventyr. Kanske det här är det bästa man kan göra med det sämsta i fantasy. Jag kommer inte klandra dig om du hatar den.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *