Thomas the Rhymer

12 november 2007

Författare: Kushner, Ellen

Serie: Fristående

Fantasyvärlden blev imponerad av Ellen Kushners andra bok när den dök upp 1990. Thomas the Rhymer kammade hem två av de stora priserna: World Fantasy Award och Mythopoeic Award. Ytterst få böcker har fått den äran, ska sägas. Tidigare hade jag läst The Privilege of the Sword, en bok jag gillade skarpt. Det, tillsammans med utmärkelserna, höjde mina förväntningar, vare sig jag ville det eller inte. Jag blev inte besviken.

Thomas är en harpospelande trubadur som vandrar mellan kungar och lorders hov. Skickligheten med harpans strängar överträffas kanske bara av skickligheten att förföra kvinnfolken. Thomas silkeslena sångröst och hans vackra yttre ger upphov till längtande suckar överallt. Och så finner han sig knackandes på en stugdörr under en stormig natt. Meg och Gavin, ett vuxet par, släpper in främlingen och låter honom sova framför härden. Det visar sig att Thomas är sjuk och vistelsen i stugan blir längre än planerat. Meg och Gavin klagar inte – de har fattat tycke för den unge trubaduren. Och den unge trubaduren fattar tycke för Elspeth, bondflickan från en gård i närheten. Elspeth verkar dock inte vara lika lätt att fånga som alla andra… Tiden går och alla lär känna varandra. Så möter Thomas ”the Queen of Elfland” under ett träd och försvinner från jordens yta i sju år.

Hur klassisk som kärlekshistoria det än må låta så får jag inte alls den känslan medan jag läser. Det känns fräscht och nytt. Boken har fyra delar, en del för varje jordlig karaktär nämnd ovan, och det är förstapersonsperspektiv som gäller. Man får komma karaktärerna nära på det här sättet och när boken är så välskriven som den är så fattar man snabbt tycke för samtliga. Varje karaktär har sin egen berättarröst också, så stilen skiftar efter delarna. Allra tydligast blir kontrasten mellan den vältalige Thomas och de andra. Fast det beror ju på platsen också, det magiska Elfland blir levande och verkligt genom Thomas ögon. Men vår värld blir minst lika levande och verklig genom de andras ögon.

Det är på alla sätt och vis en berättelse som fokuserar på karaktärerna. Handlingen som sådan är inte på något sätt komplex eller krånglig. En rak och enkel kärlekshistoria är det som berättas – den romantiska kärleken mellan Thomas och Elspeth, samt kärleken som vilar mellan trubaduren och det barnlösa paret han så ofta stannar och bor hos. De heta känslorna mellan Thomas och drottningen får inte glömmas heller. Karaktärer och känslor, med andra ord.

Thomas the Rhymer är baserad på den skotska balladen med samma namn. En ballad som har sitt ursprung i 1200-talet. Kushner har alltså vandrat långt bak i tiden för sin inspirationskälla och på vägen tillbaka hittade hon andra legender och myter som det görs hänvisningar till i boken. Den drunknade staden Ys dyker upp i en sång och Tam Lin kan också skymtas. Med mera. Små godbitar som skapar stämning och som är roliga att stöta på för den som är intresserad av folksagorna från de Brittiska öarna.

Jag tyckte om Thomas the Rhymer från första till sista sidan. Det enda jag konkret kan klaga på, och det inte med så stor kraft, är att vistelsen i Elfland var, relativt sett, för lång. Men min lästakt gjorde att inga känslor karaktärerna emellan hann svalna i mitt sinne medan Thomas tjänade sina sju år i Elfland. Även om det nu skulle vara så att mittendelen var en smula svagare så vägs det mångfalt upp av de sista två delarna.

Betyget ger mig huvudbry. Jag betraktar fortfarande In the Forests of Serre, av Patricia A. McKillip, som den klart bästa kärlekshistorien berättad och även om den skiljer sig grovt från Thomas the Rhymer så kan jag inte hjälpa att jämföra dem. Jag kände även att The Privilege of the Sword var allmänt vassare och bättre skriven. Thomas the Rhymer samlar sina poäng på att vara en annorlunda berättad klassisk ballad och på känslorna som lockades fram under läsningen. Slutet berörde mig jävligt mycket, om klarspråk ska talas. Men ändå. En fyra känns som ett rättvist betyg. Jag har gett sämre böcker bättre betyg och bättre böcker sämre betyg. Så siffran är inte alltid att lita på. Men, hur som helst, så är det en bok jag varmt rekommenderar. Den borde läsas och uppskattas av många.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *