Tidväktaren

19 oktober 2007

Författare: Winterson, Jeanette

Serie: Fristående

Tidstornador sveper genom världen, rycker människor och ting ur sina sammanhang och ställer till allmän oreda. Håller tiden på att ta slut?

Silver är elva år och föräldralös. Hon får reda på att hennes föräldrar hade ägt ett särskilt ur, Tidväktaren, som kan kontrollera tiden och därmed universum. Flera mer eller mindre skumma och makthungriga figurer är ute efter Tidväktaren och Silver inser att hon måste hitta den först.

Efter den inledningen verkar Jeanette Wintersons Tidväktaren (Tanglewreck) kanske vara vilken standardberättelse som helst om en unge som ska rädda världen, men det är den inte. Det är bara så att bokens handling inte går att göra rättvisa på några få rader.

Tidväktaren är en ambitiös väv, vars trådar stäcker sig genom tidsåldrar – forntida Egypten, 1500-talets Rom, London idag och 2300-talet där världen styrs av ett enda företag – och mellan planeter och dimensioner och snor sig runt politiska maktspel. Ständigt närvarande är frågor kring tid, rum och existens – efter ungefär halva boken börjar det stå klart att Tidväktaren inte är den fantasyroman den verkade vara, utan drar åt sf-hållet. Imponerande mycket är inklämt i boken utan att den blir för rörig. Dessutom är den både samhällskritisk (att stjäla tid från de på samhällets botten och sälja till dem som har råd att köpa, vad sägs om den affärsidén?), bitvis mycket rolig (en bok med en ondskefull och smart kanin vid namn Bigamisten kan knappast vara tråkig) och innehåller flera minnesvärda karaktärer, som den iskalla och manipulativa Regalia Mason. Regalia lyckas till och med manipulera mig så att jag ofta är osäker på om hon är ond eller god eller inget av dem.

Men. Efter att ha förtrollats av några av Wintersons tidigare böcker är Tidväktaren, hennes första ungdomsbok, ändå en besvikelse för mig. Språket håller nämligen inte måttet. Självklart hade jag inte väntat mig att språket skulle vara likadant som i hennes böcker för vuxna, men jag hade inte väntat mig att jag ibland nästan skulle köra fast i det. Ibland glimtar det till på det sätt jag är van vid, skapar en skimrande svindel, men ofta är det underligt stelt på ett sätt som jag inte alls känner igen. Eftersom det är så obekant väljer jag att till viss del skylla det på översättaren.

Ibland känns Tidväktaren också ojämn i sitt tilltal. Berättandet kan hålla sig på en nivå som verkar lämpligt för en viss åldersgrupp, för att sedan dra iväg med vetenskapliga resonemang eller för den delen skämt som i mina ögon kräver en lite äldre publik än boken från början gav sken av att vända sig till.

Det är lurigt att bedöma böcker för barn och ungdomar, för jag försöker se på dem ur flera perspektiv samtidigt. Ur mitt eget perspektiv idag är det en bra bok, underhållande och stark men inget jag skulle trycka i ansiktet på någon annan i min ålder. Men Tidväktaren är inte skriven för mig idag, den är skriven för en läsare som är flera år yngre och till dem rekommenderar jag den varmt. Den har brister, men den har också strålande ögonblick.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookGoogle+share on Tumblr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *